PPM-systemet har debatterats flitigt i dagspressen den senaste tiden. Tanken är att PPM-systemet ska ge individen ökad möjlighet att ha kontroll över, och även öka, sin pension. På så sätt överförs risken i pensionssystemet från staten till individen.
Det är tydligt att PPM-systemet hittills har misslyckats. Nästan 50 procent av pensionsspararna har helt avstått från att själva välja investeringsalternativ och ytterligare 30 procent har bara gjort ett första val, enligt SKPF.
Dessutom gjorde mindre än 2 procent av de som var nya i systemet under 2011 ett aktivt val angående sina pensionsinvesteringar. Att göra ett val bland de cirka 800 utvalda fonderna tycks inte vara så lockande för de flesta.
PPM-modellen är grundad på antagandet om en rationell konsument som gör välgrundade val bland en rad investeringsalternativ. Hur effektiva och sunda sådana val nu är beror på en rad faktorer, bland annat den tillgängliga informationens kvalitet (det vill säga hur opartisk, noggrann och begriplig informationen är), samt individens egen kapacitet att göra aktiva val bland så många alternativ (vilket är relaterat till både den tid som finns tillgänglig samt den egna kognitiva förmågan att bearbeta informationen och göra ett val). Vi vill markera flera allvarliga problem med PPM-systemet på båda dessa områden.
Angående informationens kvalitet, finns det flera problem som har identifierats i diverse reportage.
Ett av problemen har beskrivits av konsumentminister Birgitta Ohlsson (FP), som menar att finansiell ”rådgivning” bättre kan beskrivas som aggressiv marknadsföring, med ”rådgivare” som uppmuntrar konsumenter att välja riskabla och dunkla finansiella produkter, eftersom rådgivarna tjänar på att sälja dessa produkter.
Därför är ett problem med systemet att rådgivarna har all anledning att styra konsumenter att välja produkter som gynnar rådgivarna själva mer än konsumenterna. Även Finansinspektionen har erkänt att risken är betydande att konsumenter väljer finansiella produkter som gynnar rådgivarna mer än konsumenterna. Konsumenterna har dessutom väldigt svårt att förstå att detta sker, delvis på grund av att informationen man får som konsument ofta är svårtolkad och dunkel, vilket gör att det är svårt att jämföra olika produkter och att veta hur mycket en fond tar ut i avgifter.
Förutom problemen förknippade med investeringsinformationens betänkliga kvalitet, måste man också ta hänsyn till begrängsningarna av individens kapacitet att göra informerade val. Detta är ännu mer angeläget i en tid då man förväntas göra val bland många olika alternativ, inte bara i pensionskontexten utan även inom andra områden (såsom el, telefon, tv, internet, sjukvård, apotek, och så vidare).
Ett problem här är tidsbrist – när valfriheten utbreder sig inom nya områden behöver individen mer tid för att analysera vilket val som är bäst vid just det tillfället. En förklaring till den extrema passiviteten i PPM-systemet kan rimligen tillskrivas denna tidsbrist.
En avhandling av Jörgen Larsson som lades from förra året vid Göteborgs universitet visar att hälften av alla föräldrar i Sverige med hemmavarande barn under 18 år, samt 30 procent av personerna utan barn, uppger att de har svårt att hinna med allt som behöver göras.
Professor Barry Schwartz diskuterar en annan, eventuellt mer fundamental, förklaring till valfrihetens misslyckande i sin bok The Paradox of Choice: Why More is Less (publicerad på svenska som Valfrihetens tyranni: en bok om konsten att välja).
I denna bok granskar Professor Schwartz forskningen om beslutsfattandet i kontexten av valfrihetens utbredning i vardagslivet.
Paradoxen i bokens engelska titel hänvisar till studier som visar att konsumenter köper mer när det finns färre saker att välja av, och att ju fler val man har, desto mindre köper man.
Dessutom, ju fler val man har, desto mindre tillfredställd är man med de val man nu gör. Sådana paradoxala dynamiker är ett resultat av våra kognitiva och psykologiska begränsningar som beslutsfattare. Att ha för många val paralyserar vår kapacitet att göra aktiva val. ”Valfrihetens tyranni” som följer är alltså en avgörande faktor som bestämmer framgången eller misslyckandet av statens diverse försök att flytta beslutsfattande från den nationella/institutionella nivån till den lokala/individuella nivån.
Rönen i Professor Schwartz bok antyder att även om man hade mer tid för att göra aktiva val, skulle program såsom PPM-systemet ändå misslyckas.
PPM-reformerna är inspirerade av en liberal filosofi som betonar valfrihet och individuellt initiativ, samt en önskan att undvika kollektivlösningar inom områden där individen anses mer lämpad att fatta bra beslut. Tyvärr har en sådan vision av valfrihetens befriande egenskaper en ganska dålig koppling till hur människan verkligen fungerar.
Det är viktigt att förstå att valfriheten inte bara innebär en frihet utan också kostnader, i den meningen att det kostar att behöva uppmärksamma saker som man normalt inte ägnar tid åt.
Som kulturgeografer är vi intresserade av sådana frågor som rör vilka geografiska skalor som är bäst lämpade för vissa beslut. Vi eftersträvar inte odemokratiskt beslutsfattande, utan skulle vilja se en mer omfattande diskussion av valfrihetens begränsningar och de problem och motsägelser som är förknippade med valfrihetens explosion i vardagslivet.
Vi menar inte att staten alltid är bäst lämpad för att fatta besluten som påverkar våra liv. Men i beslutet att flytta ansvaret (och risken) från till exempel den nationella skalan till den individuella skalan måste det tas hänsyn till det vi vet om beslutsfattande.
Viss sorts valfrihet för individen kan väl motiveras, men den valfrihet i pensionsinvesteringar som exemplifieras av PPM-systemet har så många svaga punkter att det bästa vore att avskaffa det.
David Jansson
lektor i kulturgeografi, Uppsala universitet
Matthew Hannah
professor i kulturgeografi
Aberystwyth University, Storbritannien
UNT 8/4 2013