I ett par artiklar har akademiska distansutbildningar diskuterats, något som är relativt populärt i Sverige. Enligt Universitetskanslerämbetet är det cirka 88 600 elever som valt att bedriva sina högre studier på distans. Det motsvarar drygt 20 procent av det totala antalet studenter.
På Gotlands Högskola var det 88 procent av studenterna som läste på distans under läsåret 2011/12 och på Dalarnas Högskola var motsvarande siffra 72 procent. Detta är bara två exempel, men siffrorna visar tydligt att distansstudier har kommit för att stanna och att de är ett viktigt komplement till universitets- och högskoleutbudet. Utifrån detta tror jag att alla förstår att Ibrahim Baylan (S) är ute på hal is när han i UNT den 5 juni påstår att ”regeringen har en avog inställning till distansstudier”.
Något annat som Baylan tycks ha missat är att svenska universitet och högskolor ligger väl framme och var tidigt ute när det gäller nätbaserad undervisning. Tidningen Ny Teknik berättade tidigare i våras om Uppsala universitets Learning Lab (ULL) med Stanford University som förebild. ULL har funnits sedan år 2000. Även Stockholms Universitet och Kungliga tekniska högskolan (KTH) var tidigt ute med den här typen av undervisning. KTH:s kurs ”sommarmatte” startades för tio år sedan och används i dag av flera svenska högskolor, av tyska universitet och snart även av italienska.
Sverige är som framgår redan med på tåget. Utvecklingen rullar snabbt. I dag ger en ny typ av korta högskolekurser (så kallade MOOCs) tillgänglighet för många hundra tusen att plugga samtidigt, vilket är fantastiskt. Den entusiasmen delar jag med samtliga skribenter, men däremot tycker jag inte att regeringen ska forcera fram fler sådana kurser som Baylan (S) vill. Detta är en fråga för lärosätena själva. Ett ansvar de redan tar och sköter bra.
Det viktiga är att alla utbildningar motsvarar högt ställda akademiska krav och att examinationen sker på ett korrekt och rättssäkert sätt. Det är något som måste utvärderas och utvecklas i högre grad då det gäller denna typ av kurser. För oss som politiker är det viktigaste i stället att se till att infrastrukturen byggs ut så att det kan fungera såväl för den som bor i Rimbo som i Uppsala att plugga via webben.
En annan fråga där jag tycker att vi politiker bör driva på utvecklingen, är att det tas fram internationella överenskommelser och gångbara metoder och verktyg för att validera kunskap. Med dagens utveckling är det inte längre intressant var eller hur, man har fått sin kunskap. Att däremot få sin kunskap och kompetens bedömd snabbt och på ett rättssäkert sätt, vare sig det gäller för att tillgodoräkna sig kurser för vidare studier eller för att nå arbetsmarknaden, är av stor vikt för både samhälle och individ. Allt annat är ett slöseri med skattemedel och den enskildes tid.
Det är också viktigt för lärosätena att följa upp hur den nya studieformen påverkar studenterna. Avhoppen är många. I Sverige är statistiken i och för sig missvisande eftersom lärosätena inte får avregistrera de studenter som inte ens påbörjar studierna än mindre slutför dem. Men min oro handlar framför allt om effekterna av att det är så många studenter i denna studieform som kan känna ett misslyckande för att de inte slutför studierna.
Stanford University har i sina utvärderingar kunnat se att endast 10 procent av kursdeltagarna avslutat kurserna att jämföra med den traditionella undervisningen där 98 procent får ut ett slutbetyg. En förklaring till detta var bristande kunskaper i engelska men också att motivationen från eleverna var svår att upprätthålla.
Uppenbart är att den här utbildningsformen inte passar alla, men med nya generationer och ny teknik vet vi inte vart utvecklingen tar oss. Personligen tror jag dock att campus-studier också kommer att fortleva. Universitetet i Bologna har till exempel haft campusstudenter alltsedan år 1088 och Uppsala sedan 1477. Det är en svårslagen historia.
Betty Malmberg
riksdagsledamot (M) från Östergötland
ledamot i utbildningsutskottet
UNT 25/6 2013