Våra sjöar utsätts för en mängd påfrestningar. Vid en skräpmätning av ett av Mälarens tillflöden, som jag utförde 2011, visade det sig att det finns stora mängder synligt skräp på stränderna.
Utöver detta så antas att en stor andel skräp ligger begraven i strandbankar och i sjöbotten. Detta är alarmerande eftersom tre fjärdedelar av skräpfynden bestod av plast.
Det skräp jag fann innehåller miljögifter, närmare bestämt hormonstörande ämnen med flera för vattenlivet skadliga kemikalier. Dessa kemikalier lakas ur från plasten och plastskräp äts dessutom av till exempel fåglar. Plast som begravs i sjöbotten kan dessutom ligga kvar i hundratals, kanske upp mot 1000 år. Effekterna av de miljögifter som läcker ur plasterna är långt ifrån utredda.
De få ämnen som är undersökta är testade separat på enstaka vattenlevande arter. Det ger dock inte hela bilden, eftersom många gifter tillsammans ger upphov till samverkanseffekter. Sådana så kallade cocktaileffekter är inte alls utredda i samma utsträckning.
EU tillämpar en försiktighetsprincip i sin syn på miljöpåverkan. Den innebär att vi inte får släppa ut ämnen och kemikalier i naturen, om vi inte kan utesluta skadliga effekter från dem. Kan vi då acceptera att sjöar skräpas ned på detta sätt när effekterna de facto är till stor del okända? Är inte detta ett klart brott mot försiktighetsprincipen?
Stiftelsen Håll Sverige rent har på uppdrag av Naturvårdsverket utarbetat en skräpmätningsmetod för våra havskuster. Detta är ett gott och viktigt initiativ för att uppskatta skräpmängderna längs våra hav och hur dessa ökar eller minskar.
Jag efterlyser att staten vidtar åtgärder för att införa liknande övervakning för Sveriges över 95 000 sjöar. Sjöarnas ekosystemtjänster, estetiska kvaliteter och självklara plats i det svenska landskapet motiverar starkt en noggrann övervakning och uppföljning av skräpförekomst samt åtgärder mot pågående nedskräpning.
David Landbecker
limnolog
UNT 7/5 2012