Det finns inte tillräckligt många kompetenta kvinnor, hävdas det från näringslivet. Detta är naturligtvis rent nys. För att besätta alla lediga platser behövs kanske ett tusental kvinnor. Inte kan man väl på allvar mena att det inte går att vaska fram dessa kandidater?
Eller vad skall man säga om argumentet att kvotering innebär en kränkning av kvinnor? Detta argument avslöjar en obehaglig förmyndarattityd. Ty skulle en kvinna som blivit föreslagen till en styrelseplats känna sig kränkt över detta, kan hon ju faktiskt tacka nej. Eller tror man inte att kvinnor kan fatta egna och väl överlagda beslut? Och skulle en kvinna ändå känna på det sättet är måhända styrelsearvodet så högt att hon ändå kan stå ut med detta.
Inte heller håller näringslivets favorit-argument — det om den privata äganderätten och aktieägarens rätt att utse vem som skall representera denne i styrelsen — vid en närmare granskning.
Äganderätten är aldrig absolut. För den lilla aktieägaren begränsas denna till rätten att få del av vinsten, att överlåta aktien på vem som helst samt rätten att rösta på bolagsstämman. För den stora aktieägaren — den som på bolagsstämman kan samla mer än 50 procent av rösterna — innebär aktien däremot rätt att helt kontrollera bolaget. I detta ligger rätten att själv bestämma om vem som skall leda företaget och vilka som skall sitta i styrelsen.
En kvotering av kvinnor till styrelsen inkräktar därför inte på de många små ägarnas rättigheter utan på de få storas. Och för övrigt, redan i dag finns restriktioner på styrelsernas sammansättning. Man måste vara myndig och för EU-bolag gäller att ledamoten måste vara bosatt i ett EES-land. Mig veterligen har ingen protesterat mot dessa inskränkningar i äganderätten.
I ett rättighetsperspektiv innebär en lag om kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser därför knappast någon allvarligare inskränkning i äganderätten för flertalet aktieägare.
En kvotering skulle tvärtom kunna vara till nytta för de små aktieägarna — om tvåkönade styrelser är bra för bolagets utveckling och bidrar till en ökad vinst, som så många hävdar. Det är inte där skon klämmer, utan det är inskränkningen i den egna fria utnämningsrätten som är problematisk.
Styrelseuppdrag utgör tillsammans med andra framträdande uppdrag i näringslivet en väv av belöningar, som håller samman maktstrukturen. De personer som har rätten att belöna har också makten.
Kvotering innebär att denna makt delvis överförs på andra — i det här fallet politiker. Och det är denna maktöverföring som, för mig som liberal, utgör det bärande argumentet mot kvotering.
Politiska ingrepp kan bara motiveras om kostnaden för denna maktöverföring överstiger de positiva effekter detta kan föra med sig — i detta fall som ökad jämställdhet. Men eftersom bara få kvinnor berörs, är reformens uppsida begränsad och den positiva signaleffekten svag. Glastaket är således kvar.
Kostnadssidan är däremot mycket större. En lag om kvotering är som att släppa anden ur flaskan. Vad skall vi kvotera om nästa gång? Listan kan göras lång över grupper av individer som känner sig marginaliserade. Och att använda privata bolags styrelser som ett sätt att jämna ut för dessa framstår som absurt.
Den som innehar makten och privilegierna släpper inte ifrån sig dem frivilligt. När det gäller bolagens styrelser föredrar jag att den makten även fortsättningsvis ligger hos bolagens ägare, även om detta innebär en begränsning till de stora ägarna, framför den politiska makteliten.
Jag är ej feminist men har sett tillräckligt mycket för att konstatera att det råder en maktordning, som också innebär en ordning efter kön. Så nu är det upp till näringslivets män att visa att deras nej till kvotering inte är ett nej till kvinnor utan till politisk klåfingrighet.
Anne-Marie Pålsson
docent i nationalekonomi, riksdagsledamot (m)
ledamot i flera bolagsstyrelser
UNT 12/5 2006
docent i nationalekonomi, riksdagsledamot (m)
ledamot i flera bolagsstyrelser
UNT 12/5 2006