Jag har fått intrycket av att det under lång tid i denna stad var väldigt viktigt hur byggnader gestaltades. Att det var viktigt att byggnaderna hade karaktär och personlighet. Man kan titta på domkyrkans olika omgestaltningar. Sinsemellan väldigt olika, men alla utförda med stort självförtroende. Detta tycker jag är samlande kvalitet för en stor mängd historiska byggnader i Uppsala som för övrigt är väldigt olika. Sen ungefär trettio år upplever jag att detta självförtroende vid byggnadsgestaltningen har försvunnit och även upplevelsen av att byggnader är något viktigt.
När Zeev Bohbot säger till UNT (26/11) att Pedagogikum är respektfullt mot sin omgivning genom att inte bygga fullt ut vad detaljplanen tillåter antyder han ju samtidigt hur man brukar jobba med gestaltning. Man ser till att fylla detaljplanen.
Pedagogikum är ingen dålig byggnad, men när att anpassa sig till historisk miljö blivit liktydigt med att sänka höjden och tona ner färgskalan, då har nivån på arkitekturdiskussionen sjunkit hopplöst lågt.
Uppsala växer snabbt och kommunens inriktning för att möta denna tillväxt är förtätning. Det innebär att det kommer fler byggprojekt i känsliga historiska miljöer. Så om det är något vi behöver, är det en arkitekturdiskussion som är ”to the point”.
Man kan jämföra med situationen två kvarter bort från Pedagogikum. Under några årtionden i mitten av förra seklet arbetade Peter Celsing med en tillbyggnad av Carolina Rediviva. Resultatet av detta arbete är i mina ögon något av det bästa vi har i arkitekturväg i Uppsala.
De två tillbyggnaderna lyckas med att både vara helt och tveklöst underordnade huvudbyggnaden och samtidigt utveckla en arkitektonisk kraft och dramatik i ett helt nytt och fullständigt annorlunda form- och materialspråk. Tillbyggnaderna är helt egna individer och lyckas härigenom berika den känsliga historiska miljön.
Det är möjligt att på ett samtida sätt vara intressant och uttrycksfull utan att den historiska miljön tar skada.
Det är absurt att hävda att våra nutida tillägg inte ska få synas. Det är ju som att säga att vår tid är mindre viktig. Den största skillnaden mellan vår tid och den tid då Uppsalas historiska byggnader uppfördes är att vår tid är demokratisk. Jag tror att det är detta som bryter igenom någon gång för 30 år sedan, att allmänheten i Sverige tappar sin auktoritetstro.
Nuförtiden måste man ha med sig en stor opinion. Och då blir det lätt antingen meningslöst eller cyniskt. Det är inte längre möjligt för en Celsing eller för den delen en Palme att ostört ägna sig åt intellektuellt ideologiarbete. Dagens motsvarigheter, Wingård, Reinfeldt och Persson, är framgångsrika men inga förebilder. De är publikfriare som har klart för sig att alla ska med, men ingen aning om vart vi ska. Deras praxis leder till förändring, men det finns ingen demokrati i detta som känns som demokrati.
Det som hela tiden händer i Uppsala, i diskussioner om nybyggen, är att alla aktörer blir så måna om sitt eget lokala intresse att ingen tar ansvar för helheten. Allmänheten vill ha kvar sin park, politikerna vill ha kvar sina väljare, arkitekterna vill ha kvar sina jobb och byggarna sina pengar.
Vårt samhälle av i dag förmår inte arbeta med byggprocessen på ett sätt som gör att byggnaderna blir bra. Demokratin, som den används, gör dem dåliga, svaga, utslätade. Vi har blivit ett folk av kritiska demokrater men än så länge använder vi demokratin till att tjafsa om vilka gardiner vi ska ha i vardagsrummet. Det måste gå att komma längre. Vi måste hitta ett sätt att bygga samhället tillsammans.
Ett sätt som inte bara leder till intetsägande skräp. Jag tror att svaret är samtal. Ett offentligt samtal om byggande där man kan diskutera mer avancerade gestaltningsaspekter än hur stort något är och där allt som är det minsta kontroversiellt inte bara mals ner till urvattnade kompromisser.
För att komma till ett sådant samtalsklimat runt byggande krävs några attitydförändringar.
Allmänheten måste släppa sin rädsla för det nya, för Uppsala kommer att förändras, och i stället fundera ut vad som skulle vara en bra förändring. Och så klart måste vissa parker bevaras. Arkitekterna måste börja kommunicera tydligare och rita från hjärtat saker som de tror på istället för att bara fylla upp detaljplanerna och försöka tillfredsställa beställaren.
Politikerna måste ta ansvar för denna debatt och både driva den och vara öppna för diskussion. UNT måste sluta publicera bilder på naturområden som vore de gulliga djur och skriva att här ska den nya bron gå.
Jag bidrar härmed till denna diskussion genom bifogad skiss över ny bebyggelse i Seminarieparken. I stället för att etablera en mur mot Ringgatan visar förslaget hur det skulle vara möjligt att ställa bostadsbyggnader, flerbostadshus, så att mellanrummen som därmed bildas inbjuder till att röra sig mellan park och gata.
Genom den variationsrika utformningen av de nya byggnadsvolymerna kommer också de befintliga byggnaderna, det gamla Seminariet, rektorsvillan och vaktmästarbostaden mer till sin rätt. Deras samspel med parken behöver inte störas av de moderna tilläggen.
Den portugisiske arkitekten Eduardo Souto de Moura fick i en intervju för några år sedan frågan hur Portugal som ett litet fattigt land i Europas utkant kan hålla så hög nivå på sin nya arkitektur. Han svarade (ungefär) att: tja, för tio år sedan befann vi oss i en situation där vi hade många problem att lösa, och vi hade ett samtalsklimat som gjorde det möjligt för oss att lösa dem.
Det kan hända även här.
Fredrik Nilsson
arkitekt SAR/MSA
UNT 31/12 2011