Den nordiska gruppen Afrikaforskare är inte stor, men den är viktig, både för Afrikadebatten i Norden och för den internationella kunskapsproduktionen. Det är faktiskt ganska överraskande hur tongivande denna lilla miljö har varit de senaste tio åren när det gäller att sätta agendan för forskning på konflikt och politik i Afrika.
Nordiska Afrikainstitutet (NAI) i Uppsala har i 50 år spelat en viktig roll som mötesplats och knutpunkt för nordiska forskare. Men nu kan det försvinna och framtida nordiska Afrikaforskare kan gå miste både om den utbildning och de viktiga arbetsrelationer och vänskaper som institutet har byggt upp.
Den svenska regeringen gav förra året Statskontoret i uppdrag att se över Nordiska Afrikainstitutets verksamhet. I sin rapport, från den 11 mars i år föreslår Statskontoret att NAI inte längre ska ägas gemensamt av de nordiska länderna. I stället förordas att institutet inlemmas i ett svenskt universitet.
Den svenska regeringen tycks vara väldigt osäker på om den tänker fortsätta att lägga några få kronor på NAI. De andra nordiska länderna, som tillsammans med Sverige ”äger” NAI, verkar inte heller bry sig särskilt mycket om institutets öde.
Det är kortsiktig politik. Afrika förändras och det som händer de närmaste tio åren på kontinenten kommer att få långtgående följder inte bara för afrikanerna, utan också för hela den värld som de nordiska länderna är en del av.
Förslaget om att avveckla NAI i sin nuvarande form och föra in det under ett svenskt universitet kommer inte att skaka världen, men det är ett dåligt förslag eftersom det kommer att försvaga den nordiska miljön för Afrikaforskning. Detta kommer särskilt att gå ut över yngre forskare i alla nordiska länder som inte längre kommer att kunna dra nytta av NAI som en reell nordisk knutpunkt och mötesplats.
För väletablerade forskare, såsom undertecknad, spelar NAI:s öde mindre roll. Jag är redan väl etablerad både i Norden och internationellt och de nätverk jag har etablerat genom NAI kommer att finnas kvar, men yngre kolleger kommer inte att vara lika lyckosamma.
Erfarenheterna från en motsvarande ”reform” av Nordiska Asieninstitutet i Köpenhamn (NIAS) är i varje fall inte goda.
Så länge NIAS var en kollektiv offentlig angelägenhet för alla de nordiska länderna var institutet ett kraftcentrum för nordisk Asienforskning, som alla länderna hade stor nytta av. Men sedan institutet privatiserades och ägarskapet fördes över till den så kallade ”Öresundsalliansen” bestående av danska och svenska universitet i Öresundsregionen, så är det väl knappt någon, utom de mest invigda, som hör talas om NIAS längre. Det skulle vara synd om NAI råkade ut för samma öde.
Nordiska myndigheter bör därför gå samman och skicka en tydlig signal till den svenska regeringen om att man önskar behålla NAI som ett offentligt nordiskt institut med ett kollektivt nordiskt ägarskap.
Kostnaderna för detta är minimala och med ett Afrika som ökar i betydelse i internationell politik och ekonomi finns det också vinster att hämta här.
Förvisso är den nuvarande generationen Afrikaforskare i Norden väletablerade och behöver i mindre grad draghjälp från ett institut som NAI, men man bör också säkra återväxten. Det vore synd om mina nuvarande och framtida masterstudenter och doktorander inte skulle kunna få samma möjlighet som jag fick som ung student. Nämligen att åka till Uppsala och NAI. Tillbringa tid där, använda det högt ansedda biblioteket, knyta kontakter med erfarna forskare och inte minst etablera de första kontakterna med studenter i samma ålder.
Folk jag träffade när jag var i Uppsala första gången som ung student hör fortfarande till mina bästa vänner och kolleger. Det är inte säkert att jag hade träffat dem om det inte hade varit för NAI, och vi har blivit en grupp personer som i dag utgör ett nordiskt forskarkollektiv som på ett kritiskt och odogmatiskt sätt har gett viktiga bidrag till olika ämnesområdens förståelse av den afrikanska verkligheten.
Jag är stolt över det vi har uppnått tillsammans och vill att mina studenter ska få motsvarande möjlighet att uppleva samma sak. Möjligheterna för att detta ska hända är mycket större om de nordiska länderna tillsammans betalar den obetydliga summan som krävs för att låta NAI fortsätta inom ramen för ett statligt nordiskt samarbete.
Det finns inte alltid skäl till att ändra på sådant som är relativt välfungerande, särskilt inte när kostnaderna är små.
Morten Bøås
professor och forskningschef vid det samhällsvetenskapliga forskningsinstitutet FAFO/AIS i Oslo
UNT 8/9 2013