Inte så att jag njöt av att miljardförluster, konkurser och människors insikt om att pensioner och sparande smält bort. Men jag kände en glädje över att på plats betrakta amerikansk konservatism och det republikanska partiet bryta samman.
Sammanbrottet gäller två sammanflätade föreställningar som dominerat politiken de senaste 25-30 åren. Den första är marknadens primat. Lämna finansiella aktörer i fred! Ju färre regleringar, desto bättre. Den andra är misstänkliggörandet av politikens och statens inflytande. Ju mindre politiker lägger sig i människors liv, desto bättre.
Inom loppet av några veckor förlorade den retoriken, republikanernas grundläggande affärsidé, så gott som all trovärdighet.
Den kapitalistiska amoklöpningen och dess konsekvenser har fått miljoner amerikaner att se på staten och politiken med andra ögon. Inte så att de uppfattar Washington som ett himmelrike, men de vet att staten i slutänden och när det verkligen bränner till är deras ende riktige vän.
När president Bush i praktiken genomför en nationalisering av bankväsendet för att rädda den nyss så ofelbara marknaden (och USA:s ekonomiska framtid) har ett fundamentalt ideologiskt skifte ägt rum.
Bankkrisen är skiftets utlösande faktor, men det har varit på gång under ett par år. Primus motor är medelklassens oro över en osäker arbetsmarknad, undermåliga skolor, pensionssystemets framtid och ökade kostnader för vård och omsorg. I slutet av 2006 sprack bostadsbubblan. Allt fler inte kunde betala sina lån. Huspriserna, som hållits uppe genom låga räntor, lån och oöverblickbara finansiella transaktioner, föll dramatiskt.
Kongressvalet i november 2006, när demokraterna vann tillbaka majoriteten i senaten och representanthuset, handlade mycket om Irakkriget men ekonomin var redan då för många huvudfrågan. Sedan dess har den alltså växt. USA befinner sig i dag i vad som brukar kallas "a perfect storm". Allting kör ihop sig. Även om den mest akuta krisen för det finansiella systemet tycks vara över är ekonomins tillstånd, investeringar, tillväxt, produktion, antalet sysselsatta synnerligen utsatt. Det kommer att ta flera år innan stabilitet åter infinner sig.
Ett par månader före kongressvalet 2006 intervjuade jag en av USA:s mest kända konservativa, Grover Norquist, som hade stor betydelse för utvecklandet av Reaganrevolutionen och dess kritik mot den stora staten. Norquist hade goda förhoppningar om att republikanerna skulle behålla majoriteten i representanthuset och spiksäker på att de skulle vara störst i senaten. Jag frågade honom varför. Därför att Reaganrevolutionen gjorts permanent.
En väljarmajoritet anslöt sig nu till dess grundläggande princip: lämna oss i fred. Staten, Washington, skulle lämna vapeninnehavare, religiösa friskolor, småföretagare, abortmotståndare och en rad andra grupper i fred.
På dem hade han och andra konservativa ideologer byggt en koalition som utgjorde stommen i det republikanska partiet. Den kunde aldrig ge vika.
Men nu har det skett. Jag har noterat att Norquist gett John McCain rådet att get back to basics: förorda låga skatter och minskat inflytande för Washington. Under normala omständigheter borde förkunnelsen få stark återklang i väljarkåren. Men inte i dessa tider. McCain har dessutom visat sig vara en ojämn och odisciplinerad kandidat med ett budskap som ofta ändras dag för dag.
Betyder detta att amerikansk politik går åt vänster? Ja, i viss mening. Ekonomisk populism med kritik av storbolag och bankjättar går hem rejält. Det gör också löften om ett stärkt välfärdssystem, till exempel en offentligt finansierad sjukförsäkring. Men till de liberala och progressiva guldåren under Franklin D Roosevelt och Lyndon B Johnson är det långt.
En majoritet amerikaner sätter fortfarande individuellt ansvarstagande främst. Men fler av dem har övertygats om att staten har ett ansvar för att garantera grundläggande social och ekonomisk trygghet - en trygghet utan vilken den enskilde inte kan komma till sin rätt och förverkliga den amerikanska drömmen om personlig förkovran och framgång.
Mats Wiklund
journalist
UNT 26/10 2008
journalist
UNT 26/10 2008