Nyligen debatterade riksdagen den nya gymnasieskolan, GY11, ett av alliansregeringens stora reformområden. Den samlade oppositionen ondgör sig över att inte alla ungdomar kan eller vill gå tre år på gymnasiet – och skyller utanförskapet det leder till på regeringen.
De många avhopp som länge präglat den svenska gymnasieskolan har dels berott på brister redan från grundskolan, men också på att elever fram till införandet av den nya gymnasieskolan var hänvisade till att enbart välja mellan studieförberedande gymnasieutbildningar.
De som drabbades hårdast av svaga betyg och avhopp var elever med låga grundskolebetyg. Många av dessa var elever som kom från hem som saknade studietraditioner.
Ungdomar är olika, vill olika och drivs av olika faktorer och mål. Den nya gymnasieskolan som sjösattes hösten 2011 tar större hänsyn till ungdomarnas olika intressen och framtidsplaner. Programmen fick en tydligare identitet, med mer krav på teoretiska ämnen på de högskoleförberedande programmen och mer yrkesämnen på yrkesprogrammen.
Regeringens mål med den nya gymnasieskolan har hela tiden varit att skapa ökade möjligheter för alla elever att kunna utvecklas efter sina önskemål och förmåga samt att alltid skapa möjligheter för vidare utbildning.
I den tidigare gymnasieskolan var det obligatoriskt för alla elever att läsa de kurser som krävdes för grundläggande högskolebehörighet. Tvånget togs bort i den nya gymnasieskolan, men det är fortfarande en rättighet för de yrkeselever som så önskar att läsa de ytterligare kurser som behövs, antingen under gymnasietiden eller senare inom vuxenutbildningen. För att ytterligare öka valfriheten och skapa studievägar aviserades nyligen utökade möjligheter för alla gymnasielever som läser yrkesprogrammen att läsa in högskolebehörighet inom ramen för sitt program. Man ska kunna växla 100 poäng praktik mot 100 poäng teori för att klara av en högskolebehörighet utan att utöka studiekursen, om man så önskar.
Socialdemokraternas förslag till lösning är att införa en tolvårig skolplikt genom att göra gymnasieskolan obligatorisk för alla upp till 18 års ålder, och dessutom återgå till det gamla systemet där alla ska tvingas läsa in de teoretiska ämnena för högskolebehörighet.
Lägg därtill S-kongressens beslut om kommunalt veto mot friskolor, och bilden av den socialdemokratiska gymnasieskolan blir tydlig – individens möjligheter till egna val blir obefintlig.
Några resultat av den nya gymnasieskolan går redan att se. Eftersom fokus nu ligger på kunskap och målen är tydligt uttryckta så lägger eleverna nu mer tid på studier, något som hela tiden har varit avsikten bakom reformerna. Meritpoäng för svåra kurser i gymnasiet innebär ett uppsving för matematik och moderna språk, och uppsvinget för matematik leder i sin tur till att många fler ungdomar äntligen vill söka in på ingenjörsutbildningar. Söktrycket är större än på mycket länge.
Antagna elever inom gymnasieskolans teknikprogram (så kallad gymnasieingenjör) ökade från 4,9 procent läsåret 2010/11 till 6,7 procent redan läsåret därpå.
I grunden är det positivt att vi ser en ökning av sökande till de högskoleförberedande programmen. Men kompletta yrkesprogram är mycket viktiga både som ett alternativ för den enskilda eleven och för Sverige.
Det rödgröna kravet att det enda sättet att räknas som godkänd i det svenska utbildningsväsendet är att man klarar av att läsa in universitetskompetens har skapat en omänskligt stor utslagning år efter år och är en av orsakerna till den höga ungdomsarbetslösheten. Alliansen vill ge alla ungdomar chansen till en fullvärdig framtid.
Högskoleverket signalerade nyligen alarmerande dåliga förkunskaper hos allt fler av universitets- och högskolestudenterna när de kommer direkt från gymnasiet till lärosätena, inte minst i matematikämnet.
Kursledarna får ägna sig åt mycket repetition av gymnasieskolans kursplan innan de kan ägna sig åt universitets egen kursplan.
I det läget är det provocerande med oppositionens högljudda gnäll om att regeringens reformer har för låga förväntningar på eleverna och att det var bättre på deras tid.
Vi frågar, för vem? Inte för ungdomarna och deras framtid i alla fall.
Mikael Svensson (M)
Tina Acketoft (FP)
Ulrika Carlsson (C)
Yvonne Andersson (KD)
ledamöter av riksdagens utbildningsutskott
UNT 20/4 2013