Ser man till det rent akademiska är åldersdiskriminering ovanlig. När den akademiska verksamheten fungerar som den ska bedöms vetenskapliga arbeten efter sin vetenskapliga bärkraft, argumentets primat råder, och det spelar ingen roll om författaren är extremt ung (inte ovanligt inom till exempel matematik) eller pensionär. Det är det vetenskapliga innehållet som räknas, som bedöms, inte personen bakom.
I praktiken förekommer dock en del diskriminering som kan hänföras till ålder.
När den nya forskarutbildningen infördes på 70-talet var avsikten att grundexamen skulle avläggas vid 24 års ålder och doktorsexamen vid 28. I verkligheten antas doktoranderna, enligt SCB, först i 29 årsåldern och disputerar vid 34 års ålder. Statsmakten uppfattar detta som ett problem, och redan här uppstår viss diskriminering.
Ungdom prioriteras vid antagningen, och det förekommer att äldre sökande får stå tillbaka med hänvisning till att det är en utbildning, en dyr utbildning, och att man därför bör satsa på dem som har framtiden för sig. Diskrimineringen är väl motiverad, och framstår som rimlig, men det är ändå frågan om diskriminering. All diskriminering är inte av ondo.
När doktoranderna disputerat i 30-årsåldern möts de ofta av misstänksamhet utanför universitetet. De stora bolagen vill helst anställa personer i tjugoårsåldern. De anses mer formbara. I vissa verksamheter uppfattas dessutom akademiska dygder, som odling av kritiskt tänkande och systematiskt ifrågasättande, snarare som en belastning än som en tillgång.
Till saken hör att stora delar av svensk industri, till skillnad från tysk, inte har någon tradition av att tillskriva doktorsexamen något större värde. Mycket talar tyvärr för att odisputerade personer ogärna rekryterar folk som är högre utbildade än de själva är. Ett lysande undantag är läkemedelsindustrin. Drygt 70 procent av dem som disputerar vid farmaceutisk fakultet går vidare till industrin.
Statsmakten gör sitt till. Sedan 1980-talet har man tidsbegränsat hur långt efter disputation man kan komma på fråga för tidsbegränsad meriteringstjänst.
Gränsen har visserligen höjts nyligen från fem till sju år, men den framstår fortfarande som ett perfekt sätt att förhindra rörlighet mellan akademin och samhället, att förhindra att nydisputerade verkar inom industri eller förvaltning för att sedan komma tillbaka till akademin och tillföra värdefulla impulser.
Även inom akademin förekommer åldersdiskriminering. Strukturellt drabbas de yngre av att de som är ett par steg före dem gärna vill göra om de sällsynta tidsbegränsade rekryteringstjänsterna till fasta tjänster, med påföljd att nästa generation får sämre förutsättningar att gå vidare på den akademiska banan.
Det kan även noteras att det uppstått en glidning till följd av managementväldet, som införs bakvägen, vilket medfört att man kan frångå grundlagens strikta kriterier skicklighet och förtjänst till förmån för ”lämplighet” etc. Här kan ålder vara en viktig faktor. Kan man låta bli att anställa en 60-åring som professor till förmån för en 40-åring gör dagens regelverk det ofta fullt möjligt även om 60-åringen är en skickligare forskare.
Ett problem jag flera gånger stött på i min verksamhet som doktorandombudsman är det yrkesförbud för professorer som inträder vid 67 års ålder.
Det finns förvisso enstaka professorer som gärna kunde pensioneras förr, institutioner där medarbetarna räknar dagar tills professorn ska gå i pension, men överlag framstår yrkesförbudet som idiotiskt – ett slöseri med resurser.
En del av professorerna som går i pension är utomordentligt skickliga handledare som står högt i kurs, och har fört en lång rad doktorander till disputation. Det har förekommit flera fall där bättre pensionerade professorer varit vissa doktoranders första preferens som handledare eller examinatorer på kurser där professorn ifråga varit beredd att ställa upp, men universitetet har satt sig på tvären med hänvisning till att man måste vara anställd för att ägna sig åt myndighetsutövning. Möjligen krävs författningsändringar för att komma till rätta med detta missförhållande.
Per Löwdin
doktorandombudsman
UNT 14/2 2013
Tidigare artiklar: 9/2, 11/12, 12/2, 13/2