När finansminister Anders Borg nyligen talade på ett seminarium på Utrikespolitiska institutet med rubriken Nytt ljus på Afrika var det precis detta han inledde sitt anförande med.
Visst finns det fog för viss optimism när sju av världens tio snabbast växande ekonomier finns bland de afrikanska länderna söder om Sahara. Länder som Angola, Etiopien, Nigeria, Rwanda, Mocambique, Tanzania och Uganda kommer under de närmaste åren att hinna ikapp och gå om Kinas BNP-tillväxt.
Utgångspunkten är att cirka 70 procent av Afrikas befolkning fortfarande har sin utkomst från jordbruket, ett jordbruk med mycket låg produktivitet. Att Afrikas utveckling måste gå via ett förbättrat och effektiviserat jordbruk var uppenbart för Anders Borg, vilket inte minst gläder många av oss som försökt peka på detta under lång tid. För detta krävs betydande insatser, däribland inom högre utbildning och forskning.
Ännu mer glädjande är Anders Borgs uttalande om de närmaste årens handelspolitik vad gäller de fattigaste afrikanska länderna som behöver ett synsätt, som han benämnde som asymmetrisk liberalism. Det är orimligt att de länderna omgående ska öppna sina marknader på vid gavel för oss inom OECD-kretsen, men själva bör de få total tillgång till våra marknader.
Från dessa övergripande perspektiv på Afrika är det en bit till de inblickar tv-journalisten Erika Bjerström ger oss i sin nyutkomna bok, Det nya Afrika.
När hon för några år sedan mötte en barfota massajkvinna på en liten boplats i Kenya och tänkte ställa de vanliga frågorna om fattiga människors liv förändrades i en hast hennes bild av Afrika. Pärlhalsbandet som hon förärades av kvinnan visade sig vara ett sådant som kvinnorna i området numera exporterar över hela världen och med alla de kontakter det kräver. Min världsbild förändrades totalt, skriver hon. Fattigdomsproblematiken består förvisso men det finns också andra bilder att visa.
Erika Bjerström kommer gång på gång i sin bok in på min egen käpphäst, det vill säga ingen afrikansk utveckling utan att jordbruket utvecklas. Varför denna rädsla från väst att ägna kraft åt tillväxtfrågorna och inte minst de som rör jordbruket?
Erika Bjerstöm pekar på vad som krävs på mikronivån genom att låta oss träffa lantbrukarparet John och Ruth i Kenya och höra om deras drömmar inför framtiden:
”Den dag John och Ruth har råd att köpa konstgödsel och en traktor, när de fått tillgång till den senaste forskningen och därmed nya, mer torkresistenta grödor, när de fått elektricitet, kan skicka sina barn till skolan, har råd att köpa en lastbil så att de kan sälja sin spannmål i närmaste stad, då finns det nya Afrika för alla.”
Jag kan bara hålla med, möjligen med tillägget att min tro på producentkooperationens möjligheter leder mig till olika samverkansformer vad gäller användningen av traktorer och lastbilar samt att den växtförädling vi här talar om behöver insatser från den offentliga forskningen. Till detta kommer den absoluta nödvändigheten att på sikt skapa verkligt hållbara jordbrukssystem.
Att få Johns och Ruths drömmar att leda till handling och praktiska resultat är det som räknas. Det tror jag både Anders Borg och Erika Bjerström är överens med mig om.
Inge Gerremo
Vet.Med.Dr. hc, Hedersledamot i Kungl Skogs- och Lantbruksakademien