Det som är självklart i diskussion om andra verksamheter, ledarskapet, saknas i debatten om skolan. Den handlar mest om lärare. Men lika lite som bankkrisen berodde på enskilda banktjänstemäns agerande beror skolans problem på enskilda lärares tillkortakommanden. I den nya skollagen är även ledarskapet förbisett.
I början av 1990-talet sänktes kraven så det räckte med att ha ”tillräcklig pedagogisk insikt” för att bli rektor. Skrivningen var för att göra skolan mer ”flexibel”. Därmed blev allt fler utan lärarerfarenhet skolledare och fokus försköts från ämneskunskaper och metoder till ekonomi och administration. Resultatet ser vi i dag. Och i den nya skollagen som träder i kraft i sommar är kravlösheten kvar. Så i Sverige behöver en rektor inte ha undervisat alls! Det värsta är att det inte diskuteras!
I förändringarna som nu sker ställs alltså kraven främst på de enskilda lärarna. De ska även ansöka om lärarlegitimation och de nyexade ska efter en period bedömas av rektor. Vi kan då få den absurda situationen att rektorer som undervisat väldigt lite ska bedöma lärares pedagogiska lämplighet.
Ett tecken på den snäva skoldebatten är att uppgifter om andelen obehöriga lärare publiceras varje år i tidningar, men det är svårt att få fram siffror om andelen obehöriga rektorer. Informatörer på Skolverket visade sig vid en påringning inte ha någon siffra på det. Är det inte intressant? Men enligt den nya boken Ny skollag, Förslag, Motiv, Beslut Gymnasieskola, Vuxenutbildning. Svensk Facklitteratur, var andelen rektorer året 2003 som tillträdde rektorstjänst med skolbakgrund 62 procent. Andelen utan lärarbakgrund är större i de privata skolorna, anger boken. Och eftersom omsättningen av ledare i skolan är iögonfallande stor och antalet privata skolorna har ökat kraftigt sedan 2003, kan det vara uppåt hälften av rektorerna i svenska skolan som i dag saknar egentlig kompetens för den skolform de ska leda.
När jag började som gymnasielärare på 90-talet var rektorn en trevlig major som drog liknelser med att leda trupp. Av övriga gymnasierektorer jag har haft, var flera grundskollärare eller studievägledare och inte behöriga att undervisa på ett gymnasium, men det gick bra att vara rektor där! Frågan är hur rektorer utan behörighet och undervisningsvana ska kunna utvärdera, stödja lärare i det dagliga arbetet och sätta rätt lön?
Verksamheten på dessa skolor med obehöriga ledare var i huvudsak reaktiv, den pedagogiska diskussionen med rektorerna var sällsynt, (liksom i grundskolan, som Skolverket nyss påvisat). Det var sällsynt med återkommande likvärdiga utvärderingar. Ledningens förankring i verksamheten var liten, varje lärare fick sköta sina ämnen i stort sett efter eget huvud, så att eleverna hade olika regler eller attityder att ta hänsyn till, beroende på vilken lärare de hade. Betygen sattes därför efter olika premisser.
Det nya kravet att alla skolledare ska ha gå igenom rektorsutbildning är bra, men för att kunna komma in där bör man redan vara rektor. Det är en mycket udda ordning. Utbildningen pågår under tre år och en dag i veckan av rektorernas arbetstid går åt till den. Alltfler svenska skolor kommer alltså att få ledare som ska utveckla pedagogiken och landa den nya skolreformen på deltid.
Rätt lön och kunniga, engagerade lärare räcker naturligtvis inte för att få en bra skola.
Lennart Hertzberg
gymnasielärare
UNT 31/7 2011