Den senaste tiden har vi i nyhetsmedierna hört om det fruktansvärda övergrepp som medlemmar i den extremistiska och fundamentalistiska gruppen Boko Haram begått i Nigeria, där man rövat bort 220 skolflickor. Som så många gånger tidigare handlar det om oskyldiga och försvarslösa människor som drabbas av en grupp som begår fruktansvärda våldsdåd i religionens namn.
Liksom tidigare är det samtidigt en stor majoritet av dem som tillhör samma religion, i det här fallet islam, som ger uttryck för samma avsky som alla vi andra.
Det här är ett mönster som återkommer. Några få begår våldsdåd med hänvisning till sin religiösa övertygelse, medan majoriteten av de som praktiserar samma religion står helt oförstående. Det är inte heller isolerat till någon enskild religion. När fundamentalistiska kristna i USA ger sig på abortkliniker med hänvisning till sin religiösa övertygelse står majoriteten av övriga kristna helt oförstående. Några få hänvisar till sin religiösa tro som argument för övergrepp som andra troende uppfattar som fullständigt förkastliga, och det med hänvisning till samma gud och samma tro.
Att medierna rapporterar om hemska saker som görs i religionens namn är naturligtvis både rätt och viktigt. Religion är kanske en av de starkaste källor vi känner när det gäller att inspirera och motivera människor. Det kan handla om att göra saker lika gärna som att uthärda befintliga tillstånd. Det senare är vad Marx syftar på när han kallar religionen för ”ett opium för folket”.
Att något görs med hänvisning till en religiös övertygelse är naturligtvis inte detsamma som att den aktuella religionen de facto legitimerar dessa handlingar. Det handlar alltid om tolkningar. Men om religion kan motivera människor på ett särskilt kraftfullt sätt ligger det i sakens natur att religion också kan användas i destruktiva syften. I den meningen kan religionen bli farlig. Därför är granskningen av det som görs i religionens namn så viktig.
Samtidigt finns det några problem som det kan vara värt att beakta i det här sammanhanget. Ett problem är vår nordeuropeiska, och inte minst svenska, syn på vad religion är. Vi är vana att i första hand uppfatta religion som en privat angelägenhet. Den mänskliga rättigheten att ha, eller att ta avstånd ifrån, en religiös övertygelse är också mycket riktigt en individuell rättighet.
Men som samhällsfenomen är religion långt mer än en privat angelägenhet. Religion på samhällsnivå är framför allt ett socialt fenomen.
Människor utvecklar sin religiösa identitet och sitt religiösa tänkande tillsammans med andra, och man sluter sig samman i olika institutioner och nätverk inom vilka man kan praktisera sin religion.
Eftersom religion på samhällsnivå är ett socialt fenomen är det naturligtvis viktigt att vi granskar religion och religionens makthavare på samma sätt som vi granskar andra delar av samhället. Men det innebär också att vi måste vidga vår syn på vad religion är.
Vi behöver förstå religion inte bara som en individuell rättighet, utan också som ett socialt fenomen med bäring på både politik och samhälle. För att vidga vår förståelse av religion behöver vi intryck från dem som har andra perspektiv, från dem som ser och uppfattar religion och vad det är att vara religiös på andra sätt.
Kanske är det så att det till synes moderna svenska samhällets sätt att se på religion som en privatsak i dagens mångkulturella Sverige är i behov av en ordentlig uppdatering.
Ett annat problem handlar om den risk de ständigt återkommande våldsdåden i religionens namn, och nyhetsrapporteringen kring dessa dåd, innebär för vår syn på och värdering av religion. Det blir lätt en väldigt negativ bild av religion vi möter i nyhetsflödet, och det gäller kanske särskilt när det handlar om islam. Kan då inte religion inspirera till något gott såväl för individ som för samhälle?
Naturligtvis är det så att religion också kan vara, och på många håll i världen är, något som skapar en grund för försoning och fred mellan människor, och en grund för ett öppet och demokratiskt samhälle. Många har exempelvis pekat på religionens betydelse i vårt land när det gäller utvecklingen av de grundläggande demokratiska värden på vilka det moderna Sverige är byggt. Även om detta kanske inte är den enda möjliga grunden handlar det ändå om det sammanhang ur vilket just vårt samhälle vuxit fram.
Hur ska vi då få en mer nyanserad bild av religion? Hur ska vi bättre kunna förstå religionens potentiella roll som en positiv kraft i samhället? Även här är det viktigt att ta del av andras erfarenheter och perspektiv, och då inte minst de som har sin utgångspunkt i andra kulturella och religiösa kontexter än vår egen.
I en strävan att berika och nyansera vår förståelse av religionens roll i samhället, och av religion som en möjlig utgångspunkt för byggande av fred och försoning, har vi båda bjudit in ett antal personer till en dialog kring religion, samhälle och fred.
Bland dessa kan nämnas Ingrid Betancourt, en colombiansk politiker med franska rötter som i över sex år suttit fängslad av den så kallade Farc-gerillan, människorättskämparna Amy Klein från Israel och Sima Samar från Afghanistan, Right Livelihood-pristagaren Raji Sourani från Palestina, Kyrkornas Världsråds kenyanska ordförande Agnes Aboum, med flera. Vi hoppas att denna dialog, liksom det vi alla kan göra när det gäller att försöka se på religion ur olika perspektiv, ska utveckla vår förståelse av religion och religionens potential som utgångspunkt för fred och försoning människor emellan.
Alf Linderman, direktor för Sigtunastiftelsen, docent i religionssociologi
Anders Wejryd, ärkebiskop i Svenska kyrkan