Debatt: Också metadon missbrukas

Metadonbehandling för opiatmissbrukare startades i Uppsala i slutet av 1960-talet. Verksamheten fungerade bra i Uppsala och Stockholm under årtionden. Den gavs restriktiva bestämmelser med hänsyn till erfarenheterna i New York, där metadon förskrevs generöst och blev ett växande problem, då det läckte ut på svarta marknaden. Metadonmissbruket blev där ett dödshot för missbrukare i stället för att hjälpa dem från heroinet.

Ändå har ropen på en frikostig förskrivning av metadon höjts här i Sverige. 2005 gav Socialstyrelsen efter för dessa påtryckningar och tillät en ökad förskrivning. Därefter har det narkotikaklassade läkemedlet metadon, läckt till svarta marknaden. Det har lett till en femdubbling av dödsfall relaterade till metadonmissbruk.

Trots det återkommer ropen på en ännu mera generös förskrivning av metadon. Man vill att det ska bli lättare för narkomaner att få metadon. För patienter, som vill sluta med det narkotikaklassade läkemedlet och är inskrivna i metadonprogrammet, finns ingen avgiftning. Deras möjlighet är dosnedtrappning under ca 2 veckor. Det är oerhört sällsynt att beroendeläkare rekommenderar detta.

En riksdagsledamot hävdade i Agenda, TV2, att metadonpatienter, ”som får återfall”, kastas ut från metadonprogrammet. Detta är ren okunnighet. Missbrukare inskrivna i metadonprogrammet får inte återfall. De använder hela tiden det narkotikaklassade läkemedlet.

Metadonbehandling ska möjliggöra ett socialt fungerande liv. Syftet är att ersätta heroinet med metadon, inte att använda det som bas för tilläggsberusning i kombination med andra narkotika och alkohol. Det är ett oacceptabelt sidomissbruk och har ingenting med återfall efter abstinens att göra.

Substitutionsbehandling vid narkotikamissbruk ska vara ett väl kontrollerat alternativ till missbruket – inte en integrerad del av det illegala missbruket.

De allra flesta injektionsmissbrukare använder inte heroin utan amfetamin och andra centralstimulerande medel. De är inte hjälpta av metadonbehandling. I stället behöver de andra behandlingsinsatser som motverkar drogfixering och vänder på livssituationen.

Där har socialtjänsten väl så god kompetens som läkare. Enligt Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU 2001, rapport 156) ger vårdtider på minst tre och helst sex månader det bästa resultatet. Men det är kommunerna oftast inte beredda att betala för.

Svenska Brukareföreningen förespråkar frikostig förskrivning av metadon och agiterar öppet för en legalisering av narkotika i samhället. Föreningen vill göra den förebyggande narkotikapolitiken meningslös. Organisationen erhåller bidrag från samhället. Varför måste samhällsorganen i sin jämlikhetssträvan bidra ekonomiskt till att göra det lättare för unga människor att dras in i narkotikamissbruk?

Bäst resultat i missbruksvården har behandlingshem som under minst sex månader kan bearbeta drogfixeringen och den destruktiva livsföringen för att bryta missbruket. Staten borde hjälpa kommunerna ekonomiskt att erbjuda den effektivaste vården.

Seriös metadonbehandling ska endast erbjudas patienter med mångårigt missbruk, när andra insatser har misslyckats ett flertal gånger. Sidomissbruk kan inte accepteras, då det enbart underlättar och förvärrar patienternas narkotikamissbruk. Ungefär hälften av missbrukarna i metadonbehandling är beroende av denna drog ännu efter 20 års behandling. Det ökande blandmissbruket gör en återgång till en mera kontrollerad och restriktiv förskrivning nödvändig, bland annat för att förhindra sidomissbruk och läckage till svarta marknaden.

Malou Lindholm

f d EU-parlamentariker

Anders Annell

socialläkare

Jens Lunnergård

husläkare

Rolf Bromme

journalist

UNT 26/11 201