Den höjning av pensionsåldern som den borgerliga regeringen aviserat som en nödvändig åtgärd för att klara vår välfärd har nu skjutits på framtiden. Bevarandet av välfärden har i två val varit ett borgerligt försvar för åtgärder som medfört en pressad och otrygg tillvaro för många. Sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen var bland de första som försämrades. Försämring föreslås nu även av pensionssystemet för att vi, som det sägs, ska ha välfärd också i framtiden.
En utredning föreslår således en höjd pensionsålder på grund av det demografiska problem vi står inför – att vi lever längre och blir allt fler äldre i behov av pensioner, vård och omsorg. Främst från borgerligt håll hävdas att vi inte längre har råd att sluta arbeta vid 65 års ålder. En ålder som många i dag inte klarar att arbeta till, den genomsnittligga reella pensionsåldern är 63.
För LO:s yrkesgrupper räcker orken och hälsan bara till i snitt 61 år på grund av deras ofta slitsamma arbeten.
De borgerligas försämring av sjukersättning och a-kassa ”för att fler ska komma i arbete” har snarare visat sig ställa än fler i arbetslöshetskön. Om fler ska arbeta i än högre åldrar, var finns då jobben för de äldre? Att förutsättningarna att arbeta i högre ålder ännu inte är så goda tycks nu de borgerliga ha insett, och frågan om en höjning har skjutits på framtiden. Att det är valår kanske bidrar till detta, många är tveksamma till en höjd pensionsålder.
Tillgången på jobb har inte ökat i förhållande till antalet arbetssökande, och istället för fast anställda utnyttjar arbetsgivare inhyrda tim- och projektanställda, med otrygghet för dessa som följd. Därmed minskar också arbetstagarnas möjlighet att påverka sina arbetsvillkor.
Med höjd pensionsålder ska således fler äldre, med begränsad arbetsförmåga, riskera att ställas i arbetslöshetskön. Samtidigt går tiotusentals friska och arbetsföra yngre arbetslösa. Utan fler jobb lär knappast fler äldre kunna bli kvar på arbetsmarknaden.
Utredningen föreslår en höjning av pensionsåldern från 65 till 66 år, en höjning som fortsättningsvis ska göras med hänsyn till den genomsnittliga levnadsåldern. Rätten att arbeta vidare, som utnyttjas av få i dag, föreslås höjas från 67 till 69 år. Uttag av förtida pension från 61 till 62 år.
I utredningen sägs att vi nu verkar vara friskare samtidigt som livslängden ökar. Men data tyder på att vi inte är friskare de ytterligare år vi lever.
Vi lever längre bland annat tack vare medicinska framsteg, men trots det tycks vi ofta drabbas av åldersrelaterad ohälsa som ledbesvär, hjärt-kärlsjukdomar och cancer. Efter pensionsålderns 65 år lär vi enligt Socialstyrelsens Folkhälsorapport från 2013 ha 3-4 år kvar med hälsa. Antalet år med funktionsnedsättning, rörelsehinder, med mera, förefaller inte minska med ökad livslängd, men ohälsan kommer nu senare.
Det är knappast välfärd att arbeta i hög ålder med förslitna leder eller annan ohälsa, i synnerhet om man har ett tungt jobb. Positivt är därför att utredningen tar upp arbetets inverkan på äldres hälsa och att arbetsmiljöinsatser föreslås. Socialdemokraterna har lovat förbättringar på det området, medan den borgerliga regeringen har minskat resurserna inom arbetsmiljöområdet på senare år.
De som förespråkar högre pensionsålder bör inse att ett förlängt yrkesliv kan leda till ökad ohälsa.
Ett längre arbetsliv förbättrar möjligen finansiering av framtida pensioner, men samtidigt finns risk för ökade samhällskostnader – för sjukskrivning, förtidspensionering och vård. Ska en höjning av pensionsåldern genomföras bör den följa den reella genomsnittliga pensionsåldern. Först när den genomsnittliga reella pensionsåldern är 65 år borde en eventuell höjning övervägas.
Att så långt möjligt få ha åren i arbetslivet och som pensionär med hälsan i behåll är i hög grad en fråga om välfärd. Det tycks tyvärr, än så länge, inte en höjd levnadsålder vara en garant för.
Carina Nilsson (S), f.d. LO-utredare