Under de senaste 20 åren har rapporteringen om skolan nästan uteslutande prytts av negativa rubriker. DN-journalisten Maciej Zarembas senaste reportageserie är symptomatisk.
Det är tyvärr inte en fråga om svartmålning, som en del av systemets försvarare hävdar. Svenska elever klarar sig allt sämre i internationella jämförelsetest och många lärare, speciellt på gymnasiet, uppger i undersökningar att de funderar på att byta yrke.
Lärarkåren upplever överlag en ökad arbetsbörda, stress och ordningsproblem – parat med försämrad status- och löneutveckling. Till detta kommer en avsaknad av förståelse från både allmänhet, politiker och skolledning.
Som läraren Maj Stoddard gav prov på här på UNT Debatt (10/5) har yrket, genom en mängd små och stora beslut, mist mycket av den frihet och integritet som är nödvändig i all intellektuell verksamhet – men inte så lätt att vare sig förklara eller försvara.
För att förstå problemen i dagens skola måste man söka sig bakåt. Efter andra världskriget vände sig Sverige bort från den klassicistiska traditionen och såg an mot framtiden. Progressivistiska idéer slog successivt igenom i skolpolitiken, för att organisatoriskt kulminera med den helt enhetliga grundskolans införande 1969. Den gamla auktoritära pluggskolan skulle reformeras och förbereda eleverna till att bli moderna, jämlika och demokratiska medborgare. Läroprocess, problemlösning och ämnesintegration blev honnörsorden för dagen. Skolan skulle också vara funktionell för det moderna arbetslivets prestationskrav.
Det fanns många goda och rimliga argument för både den enhetliga grundskolan och den progressivistiska pedagogiken. Höga ideal är emellertid ingen garanti för önskat utfall. Det gäller i synnerhet inom social ingenjörskonst. Redan på 70- och 80-talen bleknade optimismen när det blev tydligt hur den nioåriga grundskolan frestade på många skoltrötta tonåringar. Det var inte längre självklart att lyda läraren och entusiasmen inför att skriva grupparbeten i massfabricerade funkislokaler var blandad.
Svaret från politikerna blev att stärka det sociala omsorgsperspektivet och sänka de teoretiska ämneskraven.
De progressivistiska idéerna verkade genomtänkta, vidsynta och rationella när de slog igenom vid universiteten. Men då idéerna sällan var särskilt konkreta kunde de också användas för att motivera åtgärder med helt andra syften än att demokratisera samhället. Det var just det som kom att ske.
När den offentliga sektorns expansion bröts på 1980-talet kom progressivistiskt troende pedagoger att ingå en ohelig allians med kameralt sinnade ekonomer och politiker som var besjälade av att söka besparingsmöjligheter.
De akademiska pedagogerna och ekonomerna var bägge gränslösa i sina anspråk och hade de förment vetenskapliga verktygen i sin hand för att tränga ut alla ämnesspecifika hänsyn. Ämnesspecialisterna vid universiteten ägnade den svårbegripliga skolan föga intresse, vilket gav de teoretiska pedagogerna närmast monopol på inflytandet över undervisningen vid lärarhögskolorna och utformningen av skolpolitiken. Det låg i sakens natur att pedagogerna kom att betona helheten och inlärningsprocessen – formen – på ämneskunskapens – innehållets – bekostnad.
Ekonomerna å sin sida betraktade utbildning som vilken annan verksamhet som helst. Men kunskap är svårmätbar – till skillnad från kostnaderna för att producera den.
Kvalitet – innehållande såväl ämneskompetens som didaktisk kompetens – brukar få stryka på foten när den ställs mot kvantitet, det vill säga form.
Var för sig hade kanske ekonomernas och pedagogernas inflytande inte blivit så skadligt. En progressivistisk pedagogik hade möjligen kunnat fungera om tillräckligt stora resurser skjutits till. Rationalisering och konkurrens hade kanske kunnat ge bättre resultat, om kunskapsmålen varit tydliga och staten agerat motvikt till kommunernas och friskolekoncernernas kamrersmentalitet.
De senaste 20 åren kännetecknas emellertid av att staten i stort sett abdikerat från sitt ansvar att skydda skolans kvalitet.
Kvalitetsnormerna har angripits från två håll, dels från huvudmännen som sökte kostnadsminimeringar, ofta under paroller om effektivisering, dels från progressivistiskt troende inom myndigheter och lärarutbildningar, personer som närmast såg ämneskunskaper, behörighetsregler, timplaner etcetera – det vill säga kvalitetskrav – som onödiga eller rent av förtryckande.
Således urvattnades kraven på lärarnas behörighet, timplaner och undervisningens innehåll. Först på senare år har åtgärder satts in för att vända utvecklingen.
Under utbildningsminister Jan Björklund har krav och kontroll åter blivit ledord. Någon återgång till den tidigare ordningen är det dock inte fråga om, eftersom såväl kommunaliseringen som friskolesystemet består, åtminstone tills vidare.
I grunden handlar skolans nuvarande problem om synen på kunskap. För de progressivistiska pedagogerna var strävan efter faktakunskap förenad med kontroll, auktoritetstro och disciplin. Ämneskunskapen hade föga värde om den inte bidrog till att förändra samhället i önskvärd riktning och då var processteori att föredra. För ekonomerna utgjorde behörighetskrav och timplaner, som ju egentligen är kvalitetsgarantier, främst en kostnad.
Skoldriften övergick från att vara en statlig investering till en kommunal konsumtion och då var det angeläget att söka kostnadseffektiva driftsformer.
Denna kunskapsnihilism har inte varit bra, vare sig för skolan, eller för dem som vistas där. Sambanden är mer komplexa än vad de som vill reducera kunskap till något enbart instrumentellt insett. Hårda studier och tro på kunskapens egenvärde är i regel en förutsättning för frigörelse och självständigt tänkande. Självständigt tänkande, som sällan är målstyrt, är i regel också en förutsättning för ett dynamiskt samhälle och långsiktig ekonomisk utveckling.
Hans Albin Larsson
skolforskare, professor i historia
aktuell med boken Mot bättre vetande - En svensk skolhistoria (SNS Förlag )
UNT 17/5 2011