Är det rimligt att skattefinansierad verksamhet, som lyder under samma lagar och förordningar och som ska utvärderas på samma grunder, ersätts på olika sätt beroende på vem som är huvudman för verksamheten? Beträffande det obligatoriska skolväsendet, grund- och gymnasieskolor, råder ingen otydlighet vad gäller svaret. Likabehandlingsprincipen gäller, oavsett om huvudmannen är kommun, landsting eller en privat aktör. Verksamheten ska behandlas lika vad gäller allmänna skattemedel. Rörelsefolkhögskolorna befinner sig däremot i ett juridiskt vakuum och en ekonomisk uppförsbacke.
I Sverige finns 150 folkhögskolor. Av dessa är 107 rörelsedrivna, 42 är ägda av landstingen/regionerna och en är kommunägd. De rörelsedrivna folkhögskolorna drivs av huvudmän med olika inriktningar – idéburna organisationer sprungna ur folkrörelserna – med den gemensamma nämnaren att alla drivs utan vinstintresse. Landstings-/region-folkhögskolorna ägs av det offentliga. Gemensamt för alla folkhögskolor är att verksamheten ska uppfylla de krav som Förordningen om statsbidrag till folkbildningen (1991:977) ställer, det vill säga, oavsett ägarform har folkhögskolorna samma regelverk att leva upp till.
Trots detta är de ekonomiska förutsättningar för folkhögskolorna olika. Statsbidragen som betalas ut till folkhögskolorna utgör i snitt 62 procent av intäkterna (Folkhögskolornas ekonomi 2012, Folkbildningsrådet). Därutöver täcks kostnaderna med interkommunal ersättning, konferensintäkter, projekt, uppdragsutbildningar, med mera.
Den stora ekonomiska skillnaden mellan de offentligt ägda och de rörelsedrivna folkhögskolorna är bidrag från huvudmannen. Landstingen/regionerna bidrar med i snitt 37 procent av de egna folkhögskolornas intäkter. För de rörelsedrivna folkhögskolorna är huvudmannabidraget 1 procent.
Är detta ett problem? Ska inte ett landsting/region/kommun få stötta sin egen verksamhet i valfri omfattning? Ja, det är ett problem. Problemet uppstår när landstinget/regionen är både ägare, utförare, och samtidigt fördelar allmänna skattemedel. Man hamnar, oavsett om man vill eller inte, på två stolar. Självklart är man mån om den egna verksamheten, det vore tjänstefel annars, men samtidigt skapas en diskrepans i anslagsfördelningen som hamnar långt ifrån likabehandlingsprincipen.
Krasst uttryckt gynnar man sin egen verksamhet. Ett konkret exempel är anslagsfördelningen i Landstinget i Uppsala län, se Kulturnämndens protokoll från 131218. Vid sammanträdet anslogs cirka 14 miljoner till den egna verksamhetens folkhögskola och cirka 1 miljon till länets enda rörelsedrivna folkhögskola, det vill säga förhållandet 1 till 14. I Västra Götalandsregionen råder förhållandet 1 till 4, efter att frågan utretts.
Folkhögskolorna har fått mycket positiv uppmärksamhet de senaste åren. Många av de ungdomar som inte lyckats i den obligatoriska skolan har fått en andra chans genom folkhögskolan och fått de förutsättningar just hen behövde. Folkhögskolorna har också fått lovord från regeringshåll när det gäller genomförande av studiemotiverande folkhögskolekurser för dem som står allra längst från arbetsmarknaden. Det råder politisk enighet om att folkhögskolan är betydelsefull.
Den ekonomiska ojämlikheten skapar olika förutsättningar för folkhögskolorna att leva upp till det vi alla vill: Att ge våra ungdomar och unga vuxna en annorlunda möjlighet i livet. Som företrädare för den enda rörelsedrivna folkhögskolan i länet tycker jag detta är fel – likabehandlingsprincipen borde och ska gälla när det gäller fördelning av allmänna medel.
Anslagsfördelningen är ett strukturellt fel som jag inser att man inte förändrar över en natt. Men frågan måste upp på bordet och det måste till en dialog om hur vi skapar en bättre balans. Dialogen bör ha sin utgångspunkt i att likabehandlingsprincipen ska gälla.
Mats Lundborg, rektor Biskops Arnö, Nordens folkhögskola