Omvälvande förändringar i synsätt inom vetenskap och samhälle, så kallade paradigmskiften, sker ofta under tydliga kontroverser. Kan de också ske smygande och nästan omärkligt? Ser vi nu resultatet av en sådan synvända när bristande anpassning inom arbetsliv och skola ses som medicinska problem som ska behandlas med psykofarmaka? På fängelserna tror man till och med att kriminalitet kan åtgärdas med narkotikaklassade medel med konstaterad risk för aggressivitet och missbruk.
Rekordet för medicinsk behandling av koncentrationssvårigheter och rastlöshet (adhd) innehas av Gotland som inom psykiatrin ses som en förebild. Uppåt 7 procent av pojkarna mellan tio och 14 år ordineras psykostimulantia. Uppsala med sina cirka 6 procent ligger på andra plats. Samme läkare med anknytning till läkemedelsindustrin figurerar i båda sammanhangen.
Det är därför uppseendeväckande när sex ledande företrädare för den gotländska psykiatrin i ett uttalande medger ”att behovsanpassad undervisning skulle kunna hjälpa en stor del av dessa barn som i dag behandlas med läkemedel” och fortsätter ”men då skolan inte har tillräckligt med personal för att kunna göra dessa anpassningar blir problemet medicinskt.”
Kritiker har i åratal hävdat detta, att psykiatrin medikaliserar problem som är pedagogiska och sociala, vilket upprört förnekats. Nu instämmer man och förändrar definitionen av den enligt Socialstyrelsen mycket osäkra diagnosen adhd. Från ärftlig hjärndefekt som kännetecknas av dopaminbrist och måste medicineras, till ett tillstånd som orsakas av arbetslivets krav och skolans bristande resurser och som till stor del egentligen inte borde behöva medicineras.
Man säger sig försöka följa Läkemedelsverkets rekommendation att insättning av centralstimulerande läkemedel kan ”påbörjas enbart då andra åtgärder som psykologiska och pedagogiska inte varit tillräckliga”. Men så lyder fortsättningen: ”Emellertid önskar flertalet av våra patienter med adhd läkemedelsbehandling och när väl patienten blir aktuell inom psykiatrin är inte sällan andra möjligheter uttömda.”
Hur kan de vara uttömda när psykiatrin samtidigt hävdar att arbetsliv och skola saknar resurser för nödvändiga anpassningar? Utan omsvep deklararerar man sitt avsteg från Läkemedelsverkets rekommendation: ”De patienter som får diagnosen adhd erbjuds vanligtvis ett antal behandlingsalternativ varav läkemedelsbehandling är ett.”
Individens oförmåga att leva upp till arbetsmarknadens och utbildningssystemets krav behandlas alltså på egen begäran med narkotikaklassade medel, utan hänsyn till konstaterade allvarliga biverkningar. Senaste Läkartidningen varnar för hjärtsvikt. Europeiska läkemedelsmyndigheter anser att på grund av den negativa risk/nyttabalansen ska fortsatt förkrivning till vuxna upphöra. I Sverige har den ökat med 25 procent under det senaste året. Visst liknar det ett paradigmskifte.
Lars Lundström
fil dr i psykologi, leg. psykolog