Min åttaåring har under sina sex år med diabetes typ 1 tagit runt 22 000 blodsockerstick och fått 15 500 insulininjektioner med penna. Det är han inte ensam om. Om och när han eller någon annan med diabetes ska få insulinpump, måste det tydliggöras vem som ska betala för den.
TLV, Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, har gjort en ny bedömning av de lagar och regler som gäller och beslutat att pumpar inte är förbrukningsvaror. Från och med den 1 december kommer landstingen ta över kostnaderna för insulinpumpar.
Det innebär att staten inte längre kommer subventionera pumpar eller tillhörande fjärrkontroller och bärsystem, då dessa inte längre kommer att ingå i läkemedelsförmånerna.
De regler som som gällt hittills ska nu tolkas annorlunda och en pump är därmed inte längre en förbrukningsvara, den håller helt enkelt för länge.
SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, har beräknat att behandling med insulinpump är 11?000 kronor högre per patient och år än för injektionsbehandling. Det finns runt 50?000 personer i Sverige med diabetes typ 1, varav 10?000 behandlas med pump. För en del diabetiker kräver en god blodsockerkontroll även hjälp av en CGM, kontinuerlig glukosmätare, vilket höjer kostnaden ytterligare med 28?000 kronor per patient årligen.
Därför är det viktigt att få veta hur detta kommer att hanteras av landstingen.
Vissa landsting subventionerar redan i dag pumparna, exempelvis Västra Götalandsregionen. Andra har tidigare flaggat för att beslutet kommer få konsekvenser för om patienterna kommer få pumpen helt eller delvis subventionerad av landstinget – eller inte alls.
TLV har uttryckt att en kostnad på 30 000 kronor inte är orimlig för patienten. Det här kan betyda att den vård man får som diabetiker är beroende av var man bor eller hur mycket man kan skjuta till själv.
Ytterligare en aspekt är vilka pumpar som i så fall kommer att tillhandahållas. Kommer diabetikerna kunna få tillgång till de mer tekniskt avancerade och därmed dyrare pumparna? Vem kommer avgöra om man uppfyller strängare krav för att få en?
Även om flertalet landsting i dagsläget säger sig vilja stå för kostnaderna, finns det dessvärre ingenting som garanterar att det kommer att förbli så om det ekonomiska läget förändras till det sämre för ett visst landsting. Det finns dessutom en osäkerhet i dagsläget kring hur denna förändring ska hanteras. Socialminister Göran Hägglund (KD) har låtit denna stora förändring ske utan en enda kommentar. Som ytterst ansvarig för att diabetiker i landet ska kunna få en god och jämlik vård är hans tystnad obegriplig.
Det finns en överhängande risk att TLV:s omtolkning kan leda till att vården kommer att medföra stora skillnader mellan landstingen och därmed patienternas möjligheter till en individuellt anpassad vård. Detta strider mot tanken om en likvärdig och jämlik vård.
Att SKL, Sveriges kommuner och landsting, har gått ut och sagt att landstingen ska helsubventionera pumparna är ingen garanti för att detta också kommer att ske. SKL bestämmer inte över landstingen. Oavsett vem som ska betala och hur det ska gå till, så måste socialminister Göran Hägglund vakna och sätta ner foten kring vad som gäller. Hägglund har två alternativ: se till att garantera att denna reform inte skapar ojämlik vård för patienterna eller ändra gällande regler för läkemedelsförmåner. Att fortsätta att leka tysta leken visar på hans brist på tydlighet i den här frågan, som är både oförskämd och tyder på ett ointresse för en av de allvarligare kroniska sjukdomarna vi har i det här landet.
Anna Manell
ordförande (FP) i utskottet för demokrati, jämställdhet och integration vid Landstinget i Uppsala län
UNT 1/11 2013
Fotnot: Jag har fått uppgift om att landstinget i Uppsala län kommer att subventionera pumparna fullt ut. Upphandlingen för nästa period är i princip avslutad. Hur det blir därefter är däremot en öppen fråga.