Under de senaste dagarna har jouråklagaren i Karlstad, som tog beslutet att släppa Mesut Sahindal på fri fot, fått utstå massiv kritik. Den allmänna meningen är att det var fel att häva gripandet eftersom risken för fortsatt brottslighet var överhängande. Representanter för kvinnojourer, föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime, advokaten Elisabeth Massi Fritz och den före detta polisprofessorn Leif GW Persson utgör några exempel därpå. För egen del har jag inte möjlighet att göra någon egen bedömning. Jag har nämligen inte tagit del av uppgifterna i den föredragning från polisen som jouråklagaren baserade sitt beslut på.
Samma dåliga kunskapsläge befinner sig jouråklagarens starka kritiker i. De vet inte heller vilken information om sakomständigheterna som jouråklagaren fick från polisen. Trots detta drar man långtgående slutsatser och bland andra Massi Fritz har påstått att jouråklagaren gjorde sig skyldig till tjänstefel. Min poäng i denna del är inte att jouråklagaren gjorde rätt. Poängen är att vi inte vet om hon gjorde en juridiskt korrekt bedömning eller inte eftersom faktaunderlaget inte har offentliggjorts.
En annan sak som helt kommit bort i debatten är vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ett anhållningsbeslut på grund av risk för fortsatt brottslighet ska få meddelas. Av det hittills publicerade kan man få intrycket att oavsett vilket brott Sahindal var misstänkt för borde han ha anhållits eftersom risken för nya brott var så stor. Så enkelt är det inte. För att fortsatt frihetsberövande ska vara lagligen möjligt på grund av risk för fortsatt brottslighet krävs att personen i fråga är misstänkt för ett brott där påföljden inte antas bli böter.
Jag vet, som nämnts ovan, inte vilket eller vilka brott som Sahindal var misstänkt för men tre olika rubriceringar har nämnts i media. Överträdelse av kontaktförbud är en av dem. Detta är ett brott som regelmässigt vid enstaka överträdelse ger böter. I sig inte ett brott som normalt kan föranleda frihetsberövande således. Misshandel och olaga hot har också nämnts. Vad gäller misshandel finns olika grader av denna. För det fall att jouråklagaren haft att ta ställning till en misstanke om ringa misshandel är det också ett bötesbrott. Även olaga hot vid enstaka tillfälle ger ofta böter.
Om jouråklagaren bedömt att Sahindal var gripen för brott där påföljden kunde antas bli böter är hon lagligen förhindrad att besluta om anhållande på grund av risk för fortsatt brottslighet. Om Sahindal var misstänkt för bötesbrott eller ej vet vi ingenting om. I det läget finns det skäl att vara försiktig med vilka slutsatser som dras.
Kritiken har dock inte begränsats till den enskilda händelsen som fick ett tragiskt slut utan har även vidgats till att avse åklagare generellt. Det har till exempel uttalats att åklagare som hanterar ärenden om våld i nära relation är ansvarslösa (UNT den 9 april 2014). Massi Fritz och GW Persson med flera har gjort uttalanden av motsvarande innehåll.
Min erfarenhet av att ha arbetat som åklagare i mer än 10 år leder till slutsatsen att om det är något brottsområde som prioriterats och fokuserats på under det senaste decenniet så är det just våld i nära relationer. Det finns ingen annan brottstyp som polisen genomfört så mycket utbildnings- och andra insatser på. Även åklagarväsendet har satsat mycket på detta och det är en brottstyp som tas på största allvar. De åklagare och poliser som arbetar med specialinriktning mot den brottstypen förtjänar faktiskt inte den typen av osakliga påhopp som nu förekommit i media.
En annan del av den kritik som riktats mot polis och åklagare gällande utredningar om brott i nära relation gör gällande att brottsoffren inte blir trodda och att deras berättelser förringas. Vad gäller påståendet att man inte tror på brottsoffret så är det faktiskt inte något som rättsväsendet ska ägna sig åt alls. Vi ska inte i vår professionella roll tro det ena eller andra. Att ha ett samhälle där man åtalar någon för brott för att man tror att något har hänt och man tror att någon har gjort något är ett rättssamhälle som bygger på godtycke. Det är inte ovanligt att man som åklagare tror att något har gått till på ett visst sätt. Att man för sin egen personliga del är övertygad, men att tillräcklig bevisning saknas. I de situationerna är vi lagligen skyldiga att inte åtala. Trots att vi tror att det har skett ett brott och trots att vi tror att vi vet vem som begått brottet. Att de avskrivningsbeslut som polis och åklagare fattar i de fallen kan väcka upprördhet, besvikelse och frustration är en självklarhet. Brottsoffret som vet vad som hände blir naturligtvis besviken när de skyldiga går fria.
Detta är en del av priset för att leva i en rättsstat där alla är skyddade från att bli godtyckligt straffade utan bindande bevisning.
Sammanfattningsvis tar rättsväsendet som helhet brottstypen på största allvar och arbetar fortlöpande på alla nivåer med ytterligare förbättringar.
Thomas Forsberg Kammaråklagare vid åklagarkammaren i Uppsala