I dag lanserar Uppsala studentkår och Saco Studentråd rapporten Fortfarande utbildning straffbart?, en rapport om trygghetssystemen för studenter. Detta är den åttonde upplagan av rapporten Utbildning straffbart? som Uppsala studentkår ger ut tillsammans med Saco Studentråd, Umeå studentkår och Stockholm universitets studentkår vartannat år. Varje gång hoppas vi att det är den sista.
Rapporten går igenom vad som gäller för studenter om de skulle bli sjuka, arbetslösa eller med barn. Den beskriver också hur studentpopulationen ser ut, och vilka problem som drabbar studenter och doktorander i möte med de olika socialförsäkringssystemen. Årets rapport kan också läsas som ett inlägg i debatten om genomströmningen i svensk högre utbildning.
Studentpopulationen består nämligen inte bara av unga, friska, barnlösa människor med föräldrar som kan hjälpa till med bostad och fickpengar. En av fem studenter har barn, och en av fyra kvinnliga studenter har barn.
Sedan 90-talet har studentgruppen mer än fördubblats och sträcker sig nu över alla åldrar, från de senare tonåren till över pensionsålder.
Det är därför viktigt att studier ses som vilken annan heltidssysselsättning som helst, som kvalificerar till sjukpenninggrundande inkomst och vars ekonomiska ersättning faktiskt går att leva på.
Som det ser ut i dag får en student cirka 9 000 kronor i månaden i studiemedel. Tilläggsbidraget om man har ett barn är cirka 530 kronor i månaden, har man två barn får man 860 kronor i tilläggsbidrag för fyra veckors studier.
10 000 kronor i månaden om man har två barn – man kan fråga sig om det är rimligt i Sverige i dag. Det blir en stor utmaning att hitta en lägenhet som är stor nog och som man har råd med, och det förutsätter nästan att man har en partner som har jobb. Ska det vara så? Det tycker inte vi.
En av regeringens åtgärder för att förbättra studenternas ekonomiska situation är att underlätta för arbete under studietiden, främst genom att höja fribeloppet, det vill säga hur mycket man kan tjäna utan att det påverkar studiemedlet.
Men arbete vid sidan om studierna ökar naturligtvis risken att studenten inte klarar av sin utbildning. I Sverige är den genomsnittliga examensåldern nu uppe i 29,5 år – en av de högsta bland OECD-länderna. I vår rapport visar vi att det inte är hög antagningsålder som är den primära orsaken till detta, utan dålig kvalitet, bristande studiestöd och bristande socialförsäkringar.
I dag kan en student till exempel inte vara deltidssjukskriven, och karenstiden vid sjukdom är 30 dagar. Detta försvårar en rehabilitering tillbaka till studier från sjukdom, och är bara några exempel på brister i trygghetssystemen som gör att studenter och doktorander lever i en utsatt situation.
Det är dags att inse att studietiden inte är vad den en gång varit. Om vi menar allvar med mantran som livslångt lärande och hög genomströmning, så måste det till rejäla förändringar i socialförsäkringarna.
Det borde inte vara kontroversiellt att göra tiden som student eller doktorand förutsägbar och trygg. De samhällsekonomiska vinsterna med det är för oss helt uppenbara. Rapporten Fortfarande utbildning straffbart? innehåller konkreta och genomförbara förslag på hur systemen bör förbättras. Det är bara för politikerna att kavla upp ärmarna och sätta i gång.
Magnus Olofsson
vice ordförande med studiesocialt ansvar i Uppsala studentkår
Maria Ehlin Kolk
ordförande i Saco Studentråd
UNT 23/10 2012