När George Orwell skriver 1984 har glöden från världskrigens katastrofer inte falnat. Hoten om civilisationens utplåning och människans omätliga ondska dämpar många ansatser till framtidstro. Kalla kriget ska hålla politiken i ett strypgrepp flera decennier framöver. I detta kalla Europa och i USA tvärsöver Atlanten blir lösenorden för framtidstron: säkerhet och kontroll.
Benthams idé om panoptikon från 1791 fullföljs i modern tid i stor skala med teknologins hjälp och välfärdssamhällets systembygge med register, systematisering och en förbättrad ekonomi.
Men hans idé har sina ideologiska rötter djupt i den kristna kulturens tankemylla. Dessa utgångspunkter för övervakning måste vi i dag radikalt förändra eftersom vi har passerat denna sorts panoptiska övervakning.
Vi lever idag i ett samhälle där övervakaren och den övervakade är en och samma person.
I den allmänna debatten om övervakning framgår att vi är fast i ett modernt paradigm. Vi föreställer oss ett orwellskt samhälle där staten eller företag som Google övervakar oss som subjekt. Övervakaren är någon annan än de autonoma individer vi identifierar oss som. Det märks genom att vi hänvisar till en så kallad personlig integritet när vi anser att någon har överträtt sina befogenheter för vad som får tittas på, kontrolleras eller datainsamlas.
I själva verket donerar vi vår kropp och våra tankar till ett maskineri av sociala och politiska kontroller. Individens autonomi är upplöst och vi följer flödet av reproducerande verkligheter där diverse fiktioner staplas lager på lager.
En förklaring till vår låsning vid det moderna projektet om övervakning handlar om att området domineras av jurister, ekonomer och teknologer. Juridiken är låst vid vissa människorättsbegrepp och internationella avtal om statens befogenheter över sitt folk. Ekonomin har sitt eget självuppfyllande intresse där endast Kriget mot Terrorismen och rädslokulturer behöver nämnas för att ge en antydan om de ekonomiska intressen som cirkulerar.
Men varför bejakar vi dessa utgångspunkter så friktionslöst? Ett svar kan vara det som skräckmästaren Alfred Hitchcock kallar ”suspense”, det vill säga en spänd väntan på det som ska komma: apokalypsen, Harmagedon, ”the axis of evil”.
Övervakningens mekanismer ingår i berättelsen om det västerländska där värden som frihet, autonomi och trygghet ständigt hotas av att undergrävas. För att skydda utopin föreställer vi oss värsta-scenarion och anpassar förebyggandets politik till dessa. Det var därför Bin Ladens terrordåd inte främst handlade om bombdåden utan om det som följde i dess spår: en säkerhetspolitik som skulle bryta ned demokratierna inifrån med rigorösa gränskontroller, drönare och en retorik som skapar misstro.
Den sociala och politiska vändning som övervakningssamhället har etablerat är detta: alla är per definiton misstänkta till dess att motsatsen har bevisats. Allt för att skydda oss från det onda.
Dessa villkor utmanar oss att tänka nytt kring den etik som övervakningen omformar oss till. Övervakaren är aldrig endast någon annan utan är djupt involverad i min egen person. Ingen aktivitet sker i ett vakuum där jag enbart är ett objekt. Mina egna aktiviteters flöden är i den banoptiska världen alltid politiska och genom att leva matar vi systemet. Detta kan låta deterministiskt men är en paradox: världen går mot större kontroll samtidigt som vi ökar transparensen. De vardagliga övervakningsteknologierna integreras så djupt i vårt liv att de har blivit nästintill osynliga. Vi befinner oss bortom polariseringen mellan att passivt acceptera eller kritiskt ifrågasätta övervakningen. Efter det moderna projektet har vi fötts på nytt, mer eller mindre medvetna om att vi är sammanlänkade. Inte av Gud, inte av Storebror utan genom en identitetslös organism. Det inbjuder till utmaningar mot den konventionella etiken där begrepp som ansvar, rättvisa och identitet behöver återerövras eller bytas ut.
Susanne Wigorts Yngvesson, docent i etik, Teologiska högskolan Stockholm
expert i EU-projektet Living in the Surveillance Society 2009-2013
Fotnot: Panoptikon var en rund fängelsebyggnad med övervakning i centrum, vilket gav fångarna känslan av osynlig men ständig övervakning.