Partnerskapet EU:s täckmantel

För en månad sedan åkte EU-kommissionens president José Manuel Barroso till Kap Verde för att underteckna ett migrationsavtal som inte tar hänsyn till mänskliga rättigheter, och som ger EU:s grannländer ansvaret för EU:s gränsbevakning. Det skriver Lisa Åkesson.

EU-kommissionens president José Manuel Barroso tar emot gratulationsbukett för fredspriset från Norge.

EU-kommissionens president José Manuel Barroso tar emot gratulationsbukett för fredspriset från Norge.

Foto: Yves Logghe

Uppsala2012-12-10 00:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Europeiska Unionen tilldelas Nobels fredspris i år.

Drygt en månad före prisutdelningen i Oslo i dag åkte EU-kommissionens president José Manuel Barroso till Kap Verde för att underteckna nya migrationsavtal. Avtal som inte tar hänsyn till mänskliga rättigheter och som syftar till att förskjuta ansvaret för EU:s gränsbevakning till unionens grannländer.

Migrationsavtalet mellan Kap Verde och EU kallas för ”mobilitetspartnerskap” och är ett pilotavtal, även Georgien och Moldavien har sådana avtal. ”Partnerskap” är grunden för EUs framtida migrationspolitik och därför är utvecklingen i pilotfallen en viktig fingervisning. EU avser att ingå liknande avtal med Marocko, Tunisien och Egypten och andra grannländer.

Som forskare har jag under många år besökt Kap Verde och följt framväxten av EU:s partnerskap – även bakom de officiella deklarationerna. När Kap Verdes regering undertecknade det första avtalet 2008 hoppades de på nya möjligheter för arbetskraftsmigration till Europa. Ett annat skäl var Kap Verdes beroende av lån och utvecklingsbistånd från EU och enskilda medlemstater. Den ojämna maktrelationen blev tydlig när en väl insatt regeringstjänsteman i Kap Verde sa till mig att ”om vi vill behålla vår speciella relation måste vi diskutera mobilitetspartnerskap med EU”.

På ytan förefaller EUs migrationspartnerskap gagna både EU och Kap Verde. Under ytan är det dock EUs vilja att hindra invandring från länder utanför EU som dominerar.

Det nya avtalet som Barroso och Kap Verde skrev under 26 oktober handlar om återtagande av migranter. ”Återtagandet är kärnan i mobilitetspartnerskapet, resten är bara en fasad”, sa en representant för Kap Verdes utrikesdepartement i klartext till mig.

Avtalet innebär att Kap Verde förbinder sig att förutom egna medborgare också ta emot andra nationaliteter som deporteras från EU om migranterna antas ha passerat Kap Verde.

Varför är detta ett problem? För det första därför att Kap Verde som ett litet och fattigt land inte har möjlighet att ta emot deporterade utländska medborgare på ett sätt som uppfyller grundläggande mänskliga rättigheter. Det finns ingen som helst beredskap att hantera asylansökningar. Dessutom finns det inget regelverk, ingen organisation och inga ekonomiska resurser för att bemöta återsända utländska migranter.

För det andra innebär återtagandeavtalet att Europa stjälper över ansvaret för gränsbevakning på fattiga grannländer som förväntas agera vakthund åt EU och sköta gränskontroller som unionen inte klarar av.

Vad får Kap Verde i gengäld? Bland annat ett projekt som kostat en miljon Euro, vilket är mycket stor summa pengar i Kap Verde, och som haft som sitt första syfte att hjälpa kapverdier att lagligt migrera till Europa. Över tre års tid har projektet emellertid bara hjälpt tre (!) personer att migrera. I förhandlingarna har återtagandeavtalet vidare kopplats till underlättnad av visumkrav för vissa grupper, bland annat till högre regeringstjänstemän.

En EU-tjänsteman berättade belåtet för mig att de som förhandlar för Kap Verde har ett ”speciellt intresse”. En tjänsteman på Kap Verdes utrikesdepartment bekräftade för mig att avtalet är bra för honom och hans barn. EU:s så kallade partnerskap bidrar därför också till att korrumpera afrikanska länder.

Lisa Åkesson
docent i socialantropologi
Göteborgs universitet och Nordiska Afrikainstitutet
UNT 10/12 2012

Läs mer om