I snart 40 år har det pågått ett arbete med att skapa ett gemensamt patent för Europa. Alla utredningar pekar på att ett gemensamt EU-patent med en sammanhållen patentdomstol för hela Europa skulle skapa stora besparingar för europeiska företag och stimulera forskning och utveckling.
Trots alla vinster för medborgare och företag har diskussionerna mellan medlemsländerna i ministerrådet präglats av kortsiktiga, prestigefyllda och stundtals rent nationalistiska hänsynstaganden. Efter att frågan om vilka språk patent ska översättas till lett till att Spanien och Italien valt att ställa sig utanför samarbetet är den enda nu utestående frågan i vilket land domstolen ska hamna.
Eller rättare sagt, i vilket land ska den centrala enheten för förstainstansrätten hamna. Striden om huruvida domstolen som väntas sysselsätta ett 40-tal personer ska ligga i München, Paris eller London har nu under nästan ett halvår tillåtits blockera tillkomsten av ett Europeiskt patent.
Nu har stats- och regeringscheferna försökt lösa frågan och rådets permanenta ordförande van Rompuy har presenterat en för rådet typisk lösning. Patentdomstolen kommer att delas på de tre länder som stridit för att få den till sitt land.
Delningen görs naturligtvis inte för att det är mer effektivt eller logiskt för denna lilla domstolsavdelning att ha sitt säte i tre olika länder utan för att blidka de oansvariga medlemsländer som satt nationell prestige före Europas bästa. Gång på gång har viktiga frågor blockerats av ett oansvarigt och småaktigt ministerråd där medlemsstaterna är oförmögna att komma till beslut om, i sammanhanget, triviala frågor.
Striden mellan Finland och Italien om lokaliseringen av EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet höll till och med på så länge att man blev tvingade att temporärt förlägga myndigheten till Bryssel innan man kunde hitta lämplig kompensation för Finland när det till slut beslutades att lägga myndigheten i Parma.
Även Europaparlamentets egen flyttcirkus är ett resultat av att medlemsländerna i rådet inte klarar av att ta ansvar för europeiska skattebetalares pengar. Trots att Europaparlamentet med bred majoritet vid flera tillfällen har begärt att flyttcirkusen ska upphöra så att man kan förlägga arbetet till Bryssel och därmed bespara Europas skattebetalare 200 miljoner euro per år i onödiga utgifter tycks ingen regering i ministerrådet beredd att lyfta ett finger eller kritisera de länder som blockerar.
Genom sin fullkomligt oseriösa hantering av den här typen av frågor har Europas regeringar gång på gång bevisat att man inte är mogna uppgiften att besluta om lokaliseringen av Europeiska institutioner och myndigheter.
Som ett absolut minimum måste det införas nya regler i ministerrådet för att stoppa den här typen av beteende. Inga medlemsstater borde ha rätt att föreslå sig själva som säte för Europeiska institutioner och myndigheter. Medlemsländer som är nominerade bör naturligtvis inte heller själva ha rösträtt eller möjlighet att blockera beslut om lokaliseringar.
Kan ministerrådet inte enas om regler för att få slut på den här typen av strider bör Europaparlamentet som den institution som i dessa frågor konsekvent har sett till Europas bästa överta ansvaret för beslut om lokaliseringar av Europeiska myndigheter.
Cecilia Wikström
Europaparlamentariker (FP)
UNT 1/7 2012