I en debattartikel på Åsikt Uppsala 8/1 agiterar Jacob Lundberg, ledamot av MUF:s förbundsstyrelse, för ett antal förändringar av det svenska skattesystemet. Ett system som enligt Jacob Lundberg i nuläget utgör en källa till samhällsekonomisk skada och inte är ”rättvist”. Tre av skribenten önskade förändringar radas upp: samma skattesats oavsett vad en tjänar (så kallad ”platt skatt”), samma moms oavsett typ av konsumtion samt slopad bolags- och kapitalinkomstskatt.
Efter en snabb överblick kan läsaren se att dessa tre förändringar alla handlar om att kraftigt sänka eller helt avlägsna betydelsefulla delar av den svenska skattekakan.
Och det är kanske inte förvånande att platt skatt samt borttagen bolags- och kapitalinkomstskatt är förslag som i ett direkt första skeende skulle gynna höginkomsttagare, medan potentiella förbättringar för andra samhällsgrupper skulle vara ”effekter” av dessa omvandlingar. Dock hävdar Jacob Lundberg ändå att en sådan förändring skulle vara ”rättvis”.
Jacobs argument för platt skatt är att marginalskatten i nuläget utgör en ”straffskatt” för högutbildade och personer som ansträngt sig i yrkeslivet. Men det finns många högutbildade som inte tjänar i närheten av de summor som krävs för att gynnas av en platt skattesats. Bibliotekarier, sjukgymnaster, socionomer, lärare och sjuksköterskor är exempel på sådana yrkesgrupper, grupper som dels inte skulle dra några privatekonomiska fördelar av förändringen, dels arbetar i de sektorer där skattesänkningarnas konsekvenser yttrar sig som tydligast. Rättvist?
Och det är kanske där som den största faran i den borgerliga politiken ligger, att skatter enbart ses som ett ont uppsåt skapat av en ineffektiv stat i syfte att suga upp pengarna till något byråkratiskt vacuum. Jag undrar – vad tror Jacob Lundberg dessa förändringar skulle leda till i realiteten?
Skatt är fördelningspolitik, och med fördelning kan missnöje stävjas. Den ekonomiska krisen är en guldålder för extrema politiska grupperingar att värva sympatisörer, vilket ju tydligt kan ses efter att nyfascisterna i Sverigedemokraterna enbart växte hos väljarna efter den uppmärkssammade järnrörsskandalen i höstas.
Så vilka är dessa sympatisörer? Troligtvis är det personer som precis som Jacob Lundberg anser att samhället är orättvist och att deras egen grupp på ett eller annat sätt diskrimineras eller offras på politikernas altare. Det är människor som har blivit varslade och utförsäkrade och som nu letar efter tydliga politiska alternativ och syndabockar. Hur skulle de föreslagna skattesänkningarna påverka dessa människor, och i förlängningen – vilken orättvisa är mest orättvis? Den som drabbar höginkomsttagarens plånbok eller den som drabbar människors faktiska livsvillkor, hälsa och känsla av existensberättigande?
För att förtydliga så påstår jag inte på något vis att Jacob Lundberg skulle dela ideologiska ståndpunkter med dagens nyfascistiska strömningar i Sverige och i världen. Dock vill jag mena att ju mer nyliberalismen stormar och långsamt nöter ner välfärdssamhällets möjligheter till resursfördelning, till äkta rättvisa, desto mer rullas mattan ut för missnöjespartier.
Jag är inte ekonom och inom den nationalekonomiska sfären varken kan eller vill jag bemöta Jacob Lundbergs argument för skattesänkningar. Det jag i stället vill säga är att antirasism och antifascism i dag är tätt sammanknutet med en progressiv välfärdspolitik, en politik som är en total motsats till den skattesänkningshets som dagens borgerliga regering vurmar för.
Felix Ruiz Wedjesjö
sociologistudent