Den rationalitet som den nyliberala tankeströmningen varit slav under, MUF och Jacob Lundberg (Åsikt Uppsala 8/1) inräknat, är en tillväxtrationalitet och äganderationalitet. Att institutionalisera mekanismer som förstärker makten och kapitalet för de som har, och nedtrycka de som inte äger detta, är lika gammal som marknadsekonomins styrningsteorier.
Plattskatten samt bolagskattens avskaffande innebär att en stor del av statens inkomster kommer att gå förlorade. Det enda sättet att balansera det är nedskärningar vilket slår mot svaga: de som inte äger, ungdomar och studenter tillhör i denna kategori vilket bl.a. visat sig när rapporter om hur antalet unga fattiga tredubblats i Sverige presenterats nu i dagarna.
Huruvida detta är ett ändamål i sig för Lundberg, att fattigdomens piskor och förnedring ska öka arbetsmoralen, vill jag för stunden lämna å sidan. Jag vill hellre se hur den åsikt Lundberg för fram bör ses i ljuset av det moderna samhällets rationalitet. Denna rationalitet leds av politiken, samhällets tjänstemän följer dess kommandon. Ett exempel är den svenska välfärdsstaten, där målrationaliteten låg i solidaritet och jämlikhet.
Lundberg och hans likars val att ta bort solidaritet, att endast se mot tillväxt blir i sin utformning en avhumanisering. Byråkrater och tjänstemän på försäkringskassan är de som i utförandet delger sjuka och svaga att de inte länge kommer få hjälp av det samhället de är en del av. Det blir i sitt utförande ett samhälle där alla får sköta sig själva, vilket innebär att de som äger börjar äga de som inte äger.
Under medeltiden kallades det för feodalism, i dag kallas det att ha kontakter för att få tillgång till arbete och bostad. Att inte säga emot sin chef. Att lyda och vara tacksam. Att aldrig sluta vara rädd. För vissa leder nyliberalismens konkurrenshets till nationalismen och rasismen, i ett försök att förstå klassamhällets nyvitalisering. Vissa söker ytlig konsumtion för att avskärma sig från allt det obehagliga i vårt samhälle. Vissa, speciellt ungdomar, bryts psykiskt ned, bränner ut sig innan de fått en chans här i livet.
Den nyliberala rationaliteten kan se bra ut från toppen där Lundberg sitter. Fattigdomen för MUF har inget ansikte: fattigdomen är en sidoeffekt; fattigdomen blir naturlig del av samhället som man inte besöker. Om vi följer den nyliberala rationaliteten, kommer solidariteten människor emellan komma allt längre bort.
Låt oss inte glömma fattigdomens och allmossetiggandets förnedring. Låt oss inte vända våra ansikten från människan. Låt oss inte bli kalla människor med kalla hjärtan som finner klassamhället en naturlig del av tillvaron, där inga andra alternativ längre finns.
Carl-Filip Smedberg
student i historia Uppsala universitet
UNT 24/1 2013