”Det var en gång en pojke, som inte ville gå i skolan”.
Så börjar en känd saga, som dock slutar med att pojken rusar i väg till undervisningen, efter en lång kedja av allehanda ingripanden. ”Åtgärdsprogram” skulle det kallas i dagens skolvärld.
Det ligger nära till hands att jämföra sagan med kontentan av UNT-artikeln tidigare i somras (11/7), om rekordhöga skolksiffror. I artikeln presenteras den CSN-statistik som, efter regeländringen, visar att fler gymnasieelever än någonsin tidigare mister studiebidraget på grund av skolk. Likaså framgår att 63 procent av landets samtliga gymnasieskolkare är pojkar (Därav rubrikvalet).
UNT-artikeln är intressant och väcker reflektioner bortom CSN:s siffror, trots det dystra budskapet. Det är förvisso inte CSN:s uppgift och ansvar att utreda varför skolket ökar, och vilka ekonomiska konsekvenser det kan få. Det ankommer på varje enskild gymnasieskola att göra, även i de fall där eleven hunnit bli myndig.
Innan ett studiemedel, som en sista mycket drastisk och kännbar åtgärd, dras in för en elev, skall detta ha föregåtts av en noggrann process, där orsaker till elevens frånvaro undersöks, och hur eventuella förändringar skolan kan göra för att öka elevens närvaro.
Vad gäller Uppsala kommuns elevgrupp med indraget studiebidrag, så har den bara ökat försumbart. Förhoppningsvis beror den minimala ökningen jämfört med övriga landet, som gymnasiechef Kajsa Wejryd konstaterar, på att skolornas frånvarosystem förbättrats och att man snabbare kan ”fånga in” skolkande elever och utreda orsakerna.
I Uppsala kommun har under läsåret cirka 5,1 procent av eleverna fått studiemedlet indraget på grund av skolk. Procentsiffran kan betraktas som relativt låg, men ser man att detta motsvaras av 470 elever, det vill säga 470 individer med kanske 470 olika bakomliggande faktorer till skolfrånvaron, ja, då är det mycket allvarligt!
”Pojken som inte ville gå i skolan” – CSN-statistiken visar ju att fler pojkar än flickor skolkar. Vilka åtgärder behöver skolan förstärka, så att pojken vill gå i skolan?
Detta är ingen ny frågeställning, och den har inte något enkelt svar, utan kommer ständigt att vara i brännpunkten i en – förhoppningsvis – levande och engagerad skoldebatt.
Ett par konkreta ”skolkförebyggande” åtgärder (som naturligtvis redan pågår på många skolor) är att även på gymnasieskolan fokusera mer på stödundervisning av speciallärare för de elever som behöver.
Om eleven upplever att han/hon inte klarar av eller förstår undervisningen, är det annars alltför lätt att den onda cirkeln av skolk börjar snurra.
Likaså kanske fler elever (även de som är formellt behöriga) behöver ett extra år på något av introduktionsprogrammen (Obs att de ej ska betraktas som en förlängd grundskolas årskurs 10).
Ogiltig frånvaro/skolk på de yrkesförberedande programmen kan ha sin förklaring i att många elever trott att den teoretiska ämnesdelen inte skulle vara så stor. Även om gymnasieskolan brottas med besparingsåtgärder måste insatser som eliminerar skolk vara både samhällsekonomiskt och mänskligt lönsamma!
Ordet ”skolk” har en mycket negativ laddning. Säkerligen minns flera generationer begreppet med obehag, även om det i dåtidens frånvarorapportering stod eufemismen ”frånvaro utan giltigt förfall”.
Att som i sagan fås att gå i skolan enbart för att man är varnad/hotad – ”Katten på råttan” – alternativt får studiemedlet indraget, är ingen bra metod.
Den skolkfria skolan, dit man går med förväntningar och glädje, borde inte vara en utopi. Låt oss se CSN-statistiken som en utmaning att fortsätta arbetet med att uttrycket ”En gymnasieskola för alla” inte bara blir tomma ord!
Viola Larsson
lärare vid Villa Lugnet, Uven-gymnasiet
Individuellt alternativ
UNT 9/8 2013