Var går gränserna för politiken? Frågan blir allt mer aktuell i takt med att politiken vinner mark. Tydligast kanske detta har varit på integritetsområdet där bevakningen av medborgarna ständigt utvidgas till allt fler områden.
Genom att vi i Sverige har en mycket stark relation mellan staten och individen har vi kommit att förlita oss på att staten ska ta rollen av välmenande förälder som tar hand om medborgarna. Det är ett politiskt klimat där försiktighetsprincipen råder. Hellre en lag för mycket än en lag för lite.
När skaderisken ska minimeras blir förslag som sockerskatt och rökförbud på uteserveringar rimliga och bevakning av medborgarna en självklarhet. Lagen används med andra ord som ett verktyg för att få vuxna människor att bete sig på ett – enligt myndigheterna – moraliskt önskvärt sätt. På vägen tycks många ha glömt bort att förbud och övervakning är mycket starka medel att ta till.
Namnet Linda betyder vacker, men nu i sommar har mitt namn fått en mindre smickrande betydelse. ”Linda” kallas även nämligen det superregister som regeringen vill låta det statliga institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, bygga upp i Uppsala.
Känsliga uppgifter om etnicitet, inkomst, hälsa och fackföreningsmedlemskap ska lagras, och datainspektionen varnar för att det kan leda till en snöbollseffekt där allt fler myndigheter vill samla allt mer information om oss. I databaser av denna storlek samlas information som gör det möjligt att kartlägga människors liv in i minsta detalj.
I lördags valdes jag till förbundsordförande för Liberala ungdomsförbundet på vår kongress på Fyrisskolan i Uppsala. Som förbundsordförande vill jag driva vidare förbundets kamp mot människors ofrihet.
Vi måste i högre utsträckning ifrågasätta vad som är statens uppgift. Inte bara av principiella skäl utan även av effektivitets- och kostnadsskäl.
Även det offentliga måste nämligen prioritera. Staten varken kan eller bör göra allt, och hjälpen till de mest utsatta riskerar att urholkas ju större staten blir.
När skattepengar finns och det inte är givet vad dessa ska till gå ökar nämligen intressegruppers inflytande. De mest behövande är sällan de mest högröstade. Genom att begränsa det offentligas makt säkrar vi att de medel som finns att tillgå faktiskt går till dem som behöver dem mest.
I dagarna har debatten om hur skattemedel spenderas fått nytt liv i och med Tillväxtverkets slöseri. I Svenska Dagbladet (15/8) framkom det att regeringen genom Tillväxtverket har spenderat 375 miljoner kronor på ett program för kvinnors företagande utan att ens utvärdera om satsningarna har gett resultat.
Mot bakgrund av att det inte finns tydliga gränser för det offentligas roll är det inte särskilt förvånande att slöseriet sätts i system.
Det är lätt att glömma bort devisen att det offentliga inte har några egna medel. Alla medel är i själva verket skattebetalarnas.
Detta lyftes senast av professorn i praktisk filosofi Per Bauhn. Han skriver (Svenska Dagbladet 15/8) att varje slöseri med offentliga medel är en stöld från medborgarna.
Vi måste sätta tydliga gränser för politikers makt, både för att staten ska hindras från att inskränka människors frihet, och för att skattemedlen ska komma de mest behövande tillhanda.
Linda Nordlund
förbundsordförande Liberala ungdomsförbundet
UNT 17/8 2012