Börje Wennberg med flera redogör i ett inlägg på UNT Debatt 19/11 för landstingsledningens syn på tillståndet inom landstingets huvudsakliga uppgifter och vad som behöver påbörjas och göras under den inledda mandatperioden.
Som privatperson, betraktare, brukare, väljare blir jag både förundrad, beklämd och besviken.
Artikeln är ytterligare ett uttryck för den infantilisering av politiken som beskrivits i olika mediala sammanhang under senare år och som verkar nå sin högsta intensitet i samband med val.
Den politiska debattnivån sjunker, plats finns inte för fördjupande och intellektuella samtal, i stället handlar det om att ta billiga demagogiska poäng. Att frågeställningarna åtminstone ibland rör frågor som är grundläggande för hur våra liv utformas och påverkas tycks inte vara ett argument för att ansvariga politiker ska höja blicken och titta ut över kanten på den partipolitiska sandlådan.
I Wennbergs med flera artikel verkar valrörelsen fortfarande pågå. Den nuvarande situationen, efter ett par mandatperioder med alliansen vid rodret, beskrivs med ord som ”allvarligt”, ”trasig”, ”sönderprivatiserad”, ”vårdkris”, för att nämna några.
Författarna uttrycker också högstämt att man kollektivt känner solidaritet med framtida generationer. Samt att hälso- och sjukvården är den viktigaste av landstingets uppgifter vilket naturligtvis alla instämmer i.
Den uppgiften är så viktig och grundläggande att den förtjänar en hantering som präglas av andra inslag än sandlådementalitet, skygglappar och politikerhybris.
En hantering som präglas av ödmjukhet inför uppgiften, lyhördhet för de professioner som verkar inom vården, lyhördhet för patienters och brukares villkor, och sist men inte minst en vilja att med utgångspunkt från detta pröva nya lösningar som går utanför de gängse ramarna och synsätten.
Att delar av vården kan beskrivas med ordet ”kris” känner vi alla till. I olika internationella jämförelser har det påpekats att den svenska hälso- och sjukvården i många avseenden tillhör den bästa vård som finns i jämförbara länder. Inom andra områden, till exempel våra vårdköer och brist på vårdplatser, släpar vi efter trots ihärdiga försök att råda bot. Många är berättelserna om patienter som skickats runt i vårdsystemet på ett oerhört ovärdigt och tragiskt sätt. Vi ser också hur de ekonomiska villkoren för vården blir alltmer utmanande och även styrande för hur vården praktiskt utformas. Vården i vårt land är i flera avseenden inte jämlik. Allt detta är naturligtvis inte ett resultat av några mandatperioder med borgerligt styre. Eller dessförinnan av många perioder med socialdemokratiskt styre.
Problematiken finns på en systemnivå där samband och orsaker är betydligt mer komplicerade än beroende av vilket partiblock som i närtid haft den politiska makten. Vilket många väljare naturligtvis inser.
Jag tror att väldigt många väljare, liksom jag själv, mycket hellre skulle se en ödmjuk och gränsöverskridande attityd från ansvariga politiker när det gäller en fråga av hälso- och sjukvårdens dignitet. För egen del skulle jag mycket hellre läst ett inlägg från landstingsledningens som uttrycker ett sådant synsätt än den valpamflett som debattartikeln utgör. Dessutom skulle det inkludera den hälft av valmanskåren som inte representeras av den rödgröna alliansen.
Jag tror att ”politiken” har mycket att vinna, både avseende förtroende och representabilitet, på att inte underskatta sina väljare och på så sätt bidra till en infantilisering av politiken. Den är alldeles för viktig för det.
Mats Lindahl
väljare