I veckan klubbade SD sin EU-valplattform. Partiet vill minska på ekonomiskt och finansiellt samarbete, införa gränskontroller och protektionistiska åtgärder, värna mer om ”eget” intresse och mindre om invandrare och flyktingar.
Tyvärr är SD inte det enda partiet som går den vägen när det gäller EU. För också de etablerade partierna börjar sjunga samma visa, fast i en lägre oktav och mer anständig ton.
Jag har förståelse för att mångas tro på EU har minskat i och med finanskrisen. Denna långvariga kris har skapat rädslor och framkallat behovet av att stänga in sig i sin trygga vrå skyddad från omvärlden. Jag förstår det.
Men vad jag inte förstår är att många politiker i stället för att förklara varför det är fel sätt att möta krisen, hemfaller åt populism och lockar väljare med att utnyttja dessa rädslor. För vi vet, historien har lärt oss att detta är fel sätt att bemöta kriser.
Dagens situation liknar på vissa sätt trettiotalet med dess ekonomiska kris och efterföljande explosion av främlingsfientlighet. På samma sätt som i dag försökte man under trettiotalets depression rädda ”egna” jobb, skydda inhemsk marknad och avskärma sig från omvärlden med hjälp av protektionistiska åtgärder. I dag vet vi att det endast förvärrade läget.
Smoot-Hawleys tullar som infördes i USA under trettiotalet för att rädda amerikanska jobb blev katalysator för depressionen i stället för räddningen.
Skärpningen av kreditflödet under trettiotalet gjorde saken mycket värre. Depressionens sociala och politiska konsekvenser; främlingsfientlighet och nationalism blev inte mindre av stängda gränser, minskat samarbete, och ställande av grupper mot varandra.
Det är bland annat därför både FED, ECB och svenska centralbanken denna gång har försökt ”dränka gatorna med cash” och rädda bankerna. Man ville till varje pris förhindra brist på krediter som var den direkta orsaken till depressionen.
Men populistiska politiker framställer åtgärderna som om räddningen handlar om en komplott i vilken politiker räddar sina rika bankirvänner på bekostnad av folket. Det är lockande. Man kan vinna många röster på att skälla ut ”bankirer”.
Likaså kan man vinna röster om man i oroliga tider uppmuntrar till protektionistiska åtgärder och skydd av inhemskt produktion/efterfrågan. Men även de som gör det vet att Sverige förlorar på det. 50 procent av vår BNP kommer från export. Försöker vi rädda våra jobb genom att uppmuntra egen produktion kommer också andra länder att göra samma sak: att stänga sina gränser för våra produkter. Vem ska vi då exportera till?
Vi måste orka stå för öppenhet och peka på att de länder som har utvecklats bäst de senaste 100 år är just de som har varit mest öppna: OECD-länderna. Osäkerheten som medborgarna känner ska inte späs på, rädslan ska inte utnyttjas.
Vi vet alla att Europa är en blandad kontinent med många minoriteter, religioner, etniciteter. På denna kontinent har gränserna betytt väldigt mycket eftersom ens livschanser avgörs av på vilken sida om gränsen man är född, vilken minoritet man tillhör. Därför ska man inte ställa grupper mot varandra. För det slutar i konflikter och i värsta fall krig. Ändå läser jag förslag om det alldeles för ofta.
Vill vi undvika att olika minoriteter, religioner, nationaliteter hamnar i konflikt med varandra ska man minska betydelsen av gränserna genom att öppna Europa, inkludera många länder och samarbeta mer och inte mindre.
Många pratar om att det behövs ett stopp för EU-utvidgningen nu, när Balkan står på tur. Men vi måste orka säga att utvidgningen skapar ett stabilt Balkan och därmed garanterar ett säkert och fredligt Europa. Vår egoism är sammanbunden med vår altruism.
Slutligen. Att förespråka samarbete, öppenhet och internationalism betyder inte att vara blind för de problem som finns. Vi måste reformera EU. Hittills har vi bara börjat. Vi har skapat institutioner för att kunna betala varandras framtida skulder. Det är bra men vi måste säkerställa också framtida tillväxt. För det är först när medborgarna känner en säkerhet och framtidsoptimism som spänningar kan minska.
Jag tror att populismen är värsta fiende i kristider. Den populismen är väldigt närvarande i diskussioner om EU. Vi måste avstå från det. Jag tror att många är övertygade om att EU är nödvändig på denna kontinent, att den är ett lämpligt instrument för att möta globalisering, rätt sammanslutning för att skapa fred, och en organisation som gör våra enskilda länder starkare. Förutsatt att vi reformerar unionen och åtgärdar dess problem. Men för det krävs det mindre populistiska diskussioner om EU.