Kommunalrådet Mohamad Hassan (FP) kräver i en artikel på nyhetsplats (UNT 19/3) skärpning av sina allianskolleger. Han anser att Uppsala kommuns nämnder har misslyckats med att skaffa fram praktikplatser till arbetslösa grupper som har svårt att komma in på arbetsmarknaden och går på socialbidrag. Det är lätt att hålla med. Självklart ska alla nämnder solidariskt ställa upp bakom ett fullmäktigebeslut med ett så angeläget syfte: att få in de socialbidragsberoende, långvarigt arbetslösa i praktik med sikte på arbete. Både för de arbetslösas egen skull och för kommunens skull.
Stig Rådahl som är ordförande för nämnden för hälsa och omsorg är en av de politiker som får förklara sig och lovar bättring. Han och de två övriga ordförandena, som skamset tillstår sina misslyckanden, ansvarar för nämnder som ger viktiga välfärdsinsatser för medborgare som behöver samhällets stöd. Men är saken verkligen så enkel? Jag skulle faktiskt vilja komma till ordförandenas försvar.
Är det säkert att det allmänna bästa ska ta över i människovårdande insatser som det är fråga om för de här tre nämnderna? Jag är kritisk till Hassans påhopp på sina allianskolleger, men vill understryka att det är just för den här typen av verksamhet som särskild hänsyn måste tas. Det är här fråga om vård och omsorg av personer med omfattande funktionshinder, gamla som inte längre kan klara vardagen på egen hand, det är barn och vuxna som av olika skäl är utsatta, sköra. Alla behöver de och har också rätt till samhällsstöd för sin trygghet och för så bra levnadsvillkor som möjligt.
Enskilda stödanvändares rättigheter får inte stå tillbaka för det allmänna bästa: ett gott ändamål får inte helga tveksamma medel. Noggranna överväganden måste göras om möjligheten och lämpligheten att ta emot praktikanter.
I LSS-verksamheten återfinner vi medborgare som är helt beroende av kompetent personal för sitt vardagsliv. Många har stora kommunikationssvårigheter, det krävs god personkännedom och empatisk förmåga för att tillit ska uppstå och stöd kunna ges. Kontinuitet i personalgruppen är ett måste. Personalen är inte utbytbar, nya ska inte in om det inte är absolut nödvändigt på grund av ökade behov. Detta talar emot praktikanter, oberoende av deras personliga lämplighet.
Eftersom stödet ges i den enskildes privata hem krävs självklart ett samtycke av personen själv eller av företrädaren, till exempel en god man. Jag ser svårigheter hur informationen om den potentiella praktikanten ska utformas – både för stödanvändarens skull men också för den arbetslöses skull. Värnandet av tystnadsplikten är en annan osäkerhetspunkt när det gäller denna typ av tillfälliga insatser.
Nämnden för hälsa och omsorg konkurrensutsätter sedan några år delar av sin verksamhet, bland annat gruppbostäder till medborgare med omfattande funktionshinder. I förfrågningsunderlagen till tänkbara utförare anges olika ska-krav som utföraren förbinder sig att följa. Många av dessa krav kan ses som förutsättningar för kvalitet i stödet, det vill säga kraven är viktiga för stödanvändarna så att deras goda levnadsvillkor garanteras. Men det finns också andra ska-krav och ett sådant är kravet att erbjuda praktikplatser.
Jag ser en risk att utförare kan känna sig pressade att ta emot praktikanter som de kanske inte själva anser hundraprocentigt lämpliga. Och arbetslösa kan känna sig tvingade att ta en praktikplats som de egentligen inte vill ha. Det är olyckligt eftersom LSS-arbete just kräver lust, vilja och engagemang.
Kan Mohammad Hassan eller Stig Rådahl eller någon annan politiker i nämnden för hälsa och omsorg ge något skäl till att en praktikplats bidrar till kvaliteten för enskilda stödanvändare med omfattande funktionshinder?
Tillsättningen av praktikplatser är inte en seriös metod att tillgodose LSS krav på goda levnadsvillkor.
Barbro Lewin
funktionshinderforskare, medlem i Uppsala FUB
UNT 16/4 2012