Att alla som bor i Uppsala ges möjlighet att lära sig svenska borde vara ett gemensamt intresse över partigränserna. Möjligheten för alla att ta del av den samhällsdebatt som förs, inte bara i utvalda översättningar, är ett demokratiskt grundkrav.
Bristfälliga språkkunskaper gynnar bara framväxten av den undervegetation inom arbetsmarknaden där människor utnyttjas med ovärdiga arbetsvillkor och rättsosäkerhet. Därtill är det grundläggande motmedlet mot rasism och främlingsfientlighet att människor ges möjlighet att tala med och förstå varandra.
Uppsala ska inte vara en stad där människor luras och utnyttjas på grund av bristande språkkunskaper. Som kommunalrådet Mohammad Hassan uttryckte det i UNT:s intervju med anledning av hans 40-årsdag: ”Alla kanske inte blir kommunalråd men alla ska ha en värdig chans att lyckas. Även om man heter Mohammad Hassan eller något annat.”
Förutom det vanliga skolväsendet fyller svenska för invandrare (sfi) här en viktig roll. De olika studievägarna, beroende på förkunskaper, där man dessutom har möjlighet att kombinera studierna med praktik, andra studier eller förvärvsarbete förtjänar att bedrivas med högsta möjliga kvalitet. Just möjligheten att förena studier med arbete är viktig. Många elever vill arbeta men just för att förebygga den typ av utnyttjande jag nämnt ovan spelar språket en så stor roll.
Sedan allianspartierna 2008 drev igenom upphandling av delar av verksamheten har det dock att döma av olika försök till utvärdering varit si och så med den saken.
Resultaten mätt i andel godkända elever har alltsedan upphandlingen sjunkit såväl jämfört med tidigare år då Linnéskolan hade hela ansvaret som jämfört med riket.
Senaste utvärderingsförsöket, gjort av Sweco Eurofutures AB på uppdrag av kontoret för barn, ungdom och arbetsmarknad (UAK), visar trots vissa oklarheter i statistiken samma sak som tidigare försök till mätningar.
De försämrade resultaten återfinns i huvudsak hos de nya utförarna, även om de med åren tycks ha uppnått en liten förbättring.
Om man sätter god kvalitet för eleverna främst förefaller det uppenbart att den rimliga lösningen är att återföra hela ansvaret för sfi till Linnéskolan. Att fortsätta offra elevers resultat i desperata marknadsexperiment är inte försvarbart.
Sfi-elever skiljer sig i förkunskaper och bakgrund. Centrum för vuxnas lärande har haft som uppgift att sköta antagningen och finna rätt studieväg för nya elever, något som verkar ha fungerat väl överlag.
Dock finns även bland sfi-elever de skillnader i inlärningsstilar som uppmärksammats mycket i skolväsendet och den pedagogiska forskningen de senaste 10-20 åren. Genom att förlägga hela verksamheten till Linnéskolan får vi i en stad av Uppsalas storlek tillräckligt elevunderlag för parallella grupper inom alla studievägar, parallella grupper som kan arbeta anpassat med olika inlärningsstilar.
Att som elev kunna välja grupp efter ens egen inlärningsstil (till exempel visuell, auditiv, kinestetisk) är en valfrihet värd namnet, som möjliggör bästa inlärning.
UAK har uppdraget att till hösten presentera förslag till bättre kvalitet och valfrihet. Frågan avgörs dock av utbildnings- och arbetsmarknadsnämndens ledamöter. Tyvärr saknar merparten av dessa pedagogisk erfarenhet.
Huruvida tillräckligt av det socialliberala arvet återstår hos Folkpartiet får vi se då. Kommer de våga sätta elevernas behov framför frestelsen att tjäna lättköpta valfrihetspoänger på en krämarnas marknad?
Förslaget att återföra verksamheten till Linnéskolan och därmed säkra kvalitet och valfrihet för eleverna kommer att ligga på bordet.
Clemens Lilliesköld
ledamot (V) utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden
UNT 6/8 2012