I dag är det presidentval i Ryssland. Frågan är inte vem som kommer att vinna utan om presidentkandidaten Vladimir Putin kan utropa sig till segrare redan efter första valomgången eller om det kommer att krävas två.
Sannolikt kommer Vladimir Putin att väljas redan i dagens första valomgång, detta av två skäl. För det första är Putin den enskilt populäraste kandidaten. För det andra finns det ingen reell motkandidat utom möjligen det ryska kommunistpartiets Gennadij Ziuganov.
Putins uttolkning av den tidigare inslagna vägen om ”suverän demokrati” har varit ett effektivt verktyg att tysta oppositionen. I egenskap av president, suverän, kunde han själv mer eller mindre godtyckligt bestämma vem som utgjorde ett hot mot den gällande ordningen och därför med lagen som stöd införa undantagstillstånd. Detta gör det givetvis svårt att bedriva oppositionspolitik. Medvedevs mer kritiska hållning till detta sätt att hårt tolka konstitutionen har i praktiken inte haft någon betydelse.
Den stora del av Rysslands befolkning som inte tror på Vladimir Putin som ”ny” president har således ett stort problem att hantera. Det finns nästan inget tänkbart alternativ i rysk politik idag. Den samlade oppositionens gemensamma nämnare är snarast att den är emot det som är, men utan kraft att kunna samlas kring det man är för.
Dagens maktsituation i Ryssland kännetecknas till stor del av en direkt maktutövning av president och premiärminister. Byråkratin kännetecknas i allt större omfattning av mutor som väg till beslut.
Oppositionen som protesterat på gator och torg är inte densamma som gjorde det för bara något år sedan. I dag är även delar av det civila samhällets kärna, medelklassen, ute och demonstrerar mot dagens styre. Att även medelklassen protesterar är ett besvärligt faktum för den styrande makten. De grupper som under de tio senaste åren både haft reallönelyft och upplevt en tämligen trygg tillvaro ser nu samhället runt sig skaka betänkligt.
I syfte att vinna medelklassen ställer Putin ut det ena löftet dyrare än det andra. Att försvarsutgifterna ska öka från dagens cirka tre till om tio år cirka sex procent av BNP är ett löfte som uppskattas av stora grupper då många har sin försörjning genom det militärindustriella komplexet. Medelklassen å sin sida ska blidkas med löften om lönehöjningar och billigare bostäder. Om löftena är seriöst menade har Putin intecknat en fortsatt brant prisökning på olja och gas.
Ryssland är världens näst största oljeexportör och så länge oljepriset är högt kommer ekonomin att gå runt och medelklassen får även i fortsättningen ta del av den ökande tillväxten. Problemet med detta är att en så stor del av befolkningen har sin försörjning relaterad direkt eller indirekt till priset på råvaror som olja och gas. Närmare halva statsbudgeten är energiexportberoende!
Prisförändringar på olja och gas slår direkt mot Rysslands ekonomi och mot försörjningen av folket. Ska Ryssland kunna utvecklas i en mer stabil riktning krävs utöver dagens råvaruexportberoende också en fungerande marknadsekonomi med fria företag och en fungerande rättsstat. Tyvärr kännetecknas Ryssland i dag snarare av maktmonopol och mutor.
När Putin tillträde som president för tolv år sedan satt han på makt och ett oberoende från de oligarker som då behärskade maktapparaten. De kvarvarande resterna av det gamla sovjetstyret rensades effektivt ut, tyvärr bara för att ersättas med Putins egna bekanta och en lagstiftning som gav honom mer makt än föregående president. Givetvis infinner sig också följdfrågan varför kommande mandatperioder med Putin som president skulle skilja sig från de tidigare på detta område? Putins löften om att bota det korruptionssjuka samhället klingar därför tomt.
När Sovjetunionen föll uppstod en ny statsbildning i form av en federation. Den Ryska federationen byggde på en decentraliserad maktapparat med relativt fria delstater. De båda kamrarna i parlamentet hade representation från stora delar av befolkningen. Ryssland i dag är inte en sådan stat. Det är en centralstyrd statsbildning där makt och rikedom samlas i händerna på tsaren och hans vapenbröder.
Patrik Björnström
reservofficer i Flygvapnet
UNT 4/3 2012