Med anledning av Dan Josefssons nya bok om terapeuterna runt Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) har Göran Lambertz återigen skrivit en debattartikel (UNT 31/10). Han ser det som ett stort misstag att fria Bergwall, men han vill märkligt nog inte diskutera innehållet i den nya boken. I stället upprepar han sina gamla argument om detaljer kring morden som bara Bergwall kunnat känna till, samt klagar på bristen på kritiskt tänkande i media.
Just bristen på kritiskt tänkande är dock något som kännetecknat hela den enastående märkliga processen runt Quick-rättegångarna. Både terapin och kontrollen av Bergwalls detaljkännedom präglades i själva verket av pseudovetenskap.
Den terapi som Bergwall genomgick utgick från den felaktiga idén att traumatiska upplevelser under barndomen ofta trängs bort automatiskt i medvetandet. De skulle enligt detta tänkesätt dock inte försvinna helt utan få personen att uppföra sig underligt. Dessa beteenden skulle vara en form av omedveten kroppslig kommunikation om de ursprungliga upplevelserna. Bergwall skulle alltså ha mördat på grund av traumatiska barndomsupplevelser han inte mindes medvetet.
Detta framfördes av den psykologiskt sakkunniga minnesexperten Sven Å Christianson som numera är professor i psykologi vid Stockholms universitet. I boken Traumatiska minnen från 1994 nådde han ut med minnesteorin till en större allmänhet, trots att den redan då var kontroversiell bland forskare och nu anses som pseudovetenskaplig. Samtidigt förde han samtal med Bergwall som resulterade i boken I huvudet på en seriemördare (2012). Böckerna marknadsförs okritiskt på Christiansons hemsida.
Lambertz fåtal exempel från den digra förundersökningen kan verka övertygande. Men vid en närmare titt finns det andra till synes övertygande exempel som inte håller streck.
Exempelvis nämner Bergwall rätt mordvapen under förhören i Yenon Levi-fallet, och det är ju imponerande. Men innan han prickar rätt nämner han nio olika mordvapen i elva olika förhör. Det blir med andra ord en sorts gissningstävling där man slutar fråga när man får rätt svar och ignorerar de tidigare. Botemedlet mot detta godtyckliga plockande av anekdoter vore att göra en mer systematisk och kritisk undersökning av påståendena.
Det var också vad Christianson försökte göra i fallet med de två norska flickorna. Hans minnestest gick ut på att jämföra Bergwalls svar med vad några poliser som för testets räkning “satt sig in i rollen som mördare” kunde svara, och sedan se vem som hade flest rätt. Domen stöder sig på resultatet som visar att Bergwall visste mycket mer. Tyvärr har testet visat sig värdelöst i en granskning av docenten i medicinsk psykologi Rickard L Sjöberg. Här är ett urval av bristerna:
Frågorna är skapade utifrån vad Bergwall sagt i förhören
Bergwall fick 700 gånger mera tid på sig att svara än poliserna och han fick besöka brottsplatsen.
Inga avdrag gjordes för felaktiga påståenden.
Vi vet inte hur Bergwalls svar valdes ut bland alla motstridiga påståenden han gjort.
Det finns ingen rättningsmall eller principer för vad som ska anses vara rätt svar.
Det finns även tecken på att Bergwalls svar använts som facit vid faktabedömningarna. Till exempel står i domen om en av norskorna att ”Någon dödsorsak kunde inte fastställas”. Christianson skriver dock att ”[Bergwall] var den enda som angav strypning med snara som primär dödsorsak” och menar att det stämmer med fakta. Flera av frågorna är ställda så att bara gärningsmannen kan svara på dem, till exempel ”Hur kom gärningsmannen i kontakt med henne?”.
Frågan är hur Christianson har svaret på sådana frågor om han inte redan anser sig veta vem gärningsmannen är.
Alla dessa misstag är grundläggande fel som gör hela testet ogiltigt. Trots detta anser Christianson att han gjorde rätt och inte skulle ha ändrat något, samt att Bergwall trots allt kan ha begått morden eftersom han vet så mycket. Lambertz säger att han läst domarna och att de är välgrundade. Gäller det även detta minnestest?
Förhoppningsvis anser Lambertz att polisens och domstolars arbete inte bör vila på pseudovetenskap och okritiskt tänkande. Vad gäller media håller vi med honom om att de ofta är okritiska. Att Christianson fortfarande tas med som expert på serie- och massmord i media är ett uppenbart exempel på det.
Martin Rundkvist ordförande Vetenskap och Folkbildning
Fredrik Julihn ordförande Vetenskap och Folkbildnings Uppsalaavdelning