Uppsala växer. Samtidigt blir vi fler som vill bo centralt och därför behöver Uppsala förtätas. En vanlig lösning som då tas till är att bygga på parkmark. Men det håller inte i längden. I stället kan vi bygga över vägar och järnvägar och utnyttja dessa ytor effektivare.
Det känns helt onödigt att argumentera för att bevara parker och grönområden. Det är så uppenbart. Natur, parker och grönområden är värdefulla för vår hälsa, rekreation och vårt välbefinnande. I staden och närheten av staden ska vi därför bevara dessa i så stor omfattning som möjligt. Och det är möjligt i större omfattning än vi gör idag. Vi kan bygga över vägar, parkeringsplatser och järnvägar. På så sätt utnyttjar vi ytan i staden bättre och kan minska barriäreffekter och störningar av trafiken. Genom att bygga över vägar, parkeringsplatser och järnvägar kan vi förtäta Uppsala utan att ta en enda park eller viktigt grönområde i anspråk.
I Uppsala, liksom i alla städer, finns stora trista ytor som kan bebyggas med bostäder och kontor. Det är ytor som sällan har något estetiskt eller kulturhistoriskt värde. Det är ytor som snarare är barriärer och hinder i staden. I stället för att roffa parkmark och grönområden, som vi behöver för vår hälsa, kan vi utnyttja stadens trista ytor till att bygga på när vi ska förtäta Uppsala.
För mig blev det uppenbart när vi endag parkerade på IKEA. Hela huset är byggt över en parkeringsplats. Kan bilar köra under IKEA kan de köra under bostadshus och kontor. Samtidigt tänkte jag på alla trista och ödsliga vägar, parkeringsplatser och järnvägsspår. Vi har alltså brist på yta för bostäder, samtidigt som vi har stora ytor som är trista och som skapar barriärer. Det öppnar för lösningar.
Naturligtvis kan man inte bygga över alla gator och vägar. Det skulle bli trångt och trist. Däremot finns flera områden där det är en föredel med bebyggelse. Vi kan exempelvis bygga hus över vägen och knyta ihop stadsdelar som idag är avskurna från varandra. Exempel på det kan vara överdäckning av Luthagsesplanaden mellan Rickomberga och Flogsta. Där kan en övertäckt väg bli ett attraktivt område nära Polhemsparken.
En annan lämplig lösning kan vara att bygga över stora ödsliga trafikplatser. Korsningarna mellan Råbyleden och Vattholmavägen och med Tycho Hedins väg är i dag stora och slösaktiga. Om vi ska förtäta Uppsala är det sådan ineffektiv ytanvändning som vi bör göra något åt.
Trista bullrande barriärer är ytterligare ett lämpligt område där man kan fundera på att däcka över för att förtäta staden. Exempel på det kan vara utefter Tycho Hedins väg mellan Fålhagen och Sala backe. Järnvägsspåren är som en järnridå i staden. Att bygga över järnvägen Råbyleden och S:t Persgatan och mellan Kungsängen och Boländerna skulle skapa kontakt mellan delar av staden som idag är åtskilda som Öst- och Västberlin.
Det finns även exempel på trista vägavsnitt och korsningar som kan bli attraktiva miljöer om man bygger hus över vägen, såsom korsningen mellan Eriksbergsvägen och Hågavägen som idag är besvärlig. Om den däckas över kan det bli utrymme för bostäder med fin anslutning till grönområden i Eriksberg och ängarna mot Ekeby.
När jag var barn var gatan en lekplats. Det var mitt i gatan vi spelade fotboll, hoppade hage och spelade kula. Gatan var barnens naturliga samlingspunkt. Det var en yta i staden som man kunde utnyttja till mer än trafik. I dag tillhör gator och vägar bilismen. Gatan är en trafikled som blivit svår att passera för fotgängare. En idé om att på nytt göra gatan till en lekplats är förstås helt omöjlig, men vi kan återerövra ytan genom att däcka över trafikplatser. Uppsala kan få ett lyft genom att spara parker och bygga bostäder över trista vägavsnitt.
Mats Börjesson, pensionär som tidigare har drivit en konsultfirma för utveckling av kollektivtrafik.