I helgen samlas 208 representanter för special- och distriktsidrottsförbund i på RF-stämman i Uppsala för att besluta om svensk idrotts framtid. Den här gången gör de det i en tid när myndigheter och EU-institutioner i allt större utsträckning börjar ifrågasätta den svenska idrottsmodellen.
RF-stämman äger rum vartannat år. För två år sedan i Visby fattade vi ett viktigt beslut om att anta en gemensam värdegrund för svensk idrott. Den sammanfattas i begreppen glädje och gemenskap, allas rätt att vara med, demokrati och delaktighet, och rent spel. Den värdegrunden är inte bara vackra ord. Den ska prägla all vår verksamhet – från knatteträningen i Tomelilla till Riksidrottsmötet i Uppsala. Från korpmatchen i Kiruna till OS-finalen i London.
Vi beslutade också om en gemensam vision – Svensk idrott – världens bästa, som hänger ihop med värdegrunden. Genom att bygga verksamheten på värdegrunden kan vi uppnå visionen.
Vi strävar alla efter idrottsframgångar, oavsett om det gäller att sätta personliga rekord eller vinna mästerskapsmedaljer. Men världens bästa idrott är mycket mer än så. Den ska vara bäst på att välkomna alla som vill vara med, den ska vara bäst på att erbjuda personlig utveckling i en trygg miljö, den ska vara bäst på att erbjuda en rolig och meningsfull sysselsättning även för dem som i idrottsrörelsens definition av idrott är mer intresserade av att ha roligt och må bra än att prestera resultat. Det är en idrott baserad på värdegrunden som samhället i allt större omfattning är beredd att stödja. Aldrig har svensk idrott fått ett så stort statligt stöd som nu. Och aldrig har staten visat idrottsrörelsen så stort förtroende att göra sina egna prioriteringar som nu. Vi har all anledning att vara tacksamma för förtroendet, men också ödmjuka. Ett förtroende måste vinnas, och bevaras, genom en verksamhet som inger förtroende och som är beredd att utvecklas.
Betydelsen av en fast förankrad värdegrund, och av en kontinuerlig öppen diskussion om hur verksamheten stämmer överens med den värdegrunden har blivit mycket tydlig de senaste åren.
När barn och ungdomar utsätts för sexuella övergrepp eller unga domare angrips av uppretade föräldrar är det brott som står i stark kontrast till allt det svensk idrott står för.
Vi som arbetar inom idrottsrörelsen brukar med all rätt hävda att svensk idrott är speciell. Våra över 3 miljoner medlemmar i cirka 20 000 föreningar med 640 000 ideella ledare ger oss en särställning, inte bara i Sverige utan i världen. Om vi bortser från våra nordiska grannländer är det ideella engagemanget unikt. Vi lyfter också sambandet mellan vår breda ideella idrottsrörelse och det faktum att vi i Norden har den längsta medellivslängden inom EU.
Det här ideella föreningslivet är grunden som gör att svensk idrott också kan hävda att den ska särbehandlas, och inte kan jämföras med andra verksamheter som bedrivs i enskilt vinstsyfte.
Självklart? Inte för alla. EU-kommissionens ovilja att förstå varför föreningslivet ska vara undantaget från skyldighet att redovisa moms är ett exempel. Konkurrensverket, som envist håller fast vid att idrottsrörelsen måste anpassa sitt regelverk till EU:s konkurrensregler, eftersom vi, enligt deras synsätt, konkurrerar med andra på en ”idrottsmarknad”, är ett annat. Trafikverket som sätter käppar i hjulet för cykel- och flygsporttävlingar ett tredje. Den gemensamma nämnaren är att de på juridiska grunder jämställer ideell och kommersiell verksamhet.
Ska idrotten behöva anpassa sig till den synen? Mitt svar är nej. Vi måste i stället bli ännu tydligare i vad vi står för. Om våra värdeord – glädje, demokrati, delaktighet, gemenskap – ersätts av andra begrepp, som vinst, effektivisering och kunder kommer vi få svårt att i framtiden hävda vår särart.
Därför är det viktigt att värna och vårda svensk idrotts grund i den ideella folkrörelsetraditionen. Inte av nostalgiska skäl, utan för att vi tror att den är bästa grunden för att skapa världens bästa idrott.
Det är alla små och stora bragder i allt från Hellnerbacken i skid-VM till bullbaket i glesbygdsföreningen som har byggt den idrottsrörelse vi och samhället idag har all anledning att vara stolta över, sätta tilltro till och stödja.
Men vi kan aldrig vara nöjda. Svensk idrott måste hela tiden utvecklas, på alla nivåer. Det är RF-stämmans viktigaste uppgift under de kommande tre dagarna i Uppsala – att fatta beslut som skapar förutsättningar för en idrottsrörelse som även i framtiden välkomnar alla, som lockar människor att engagera sig och göra ideella insatser, som sprider glädje och erbjuder delaktighet och gemenskap. Vi tar vårt ansvar. Politiker, myndigheter och andra beslutsfattare måste fortsätta hjälpa oss genom att ge oss förutsättningar att lyckas.
Karin Mattsson Weijber
ordförande Riksidrottsförbundet
UNT 28/5 2011