I Sverige, liksom i övriga Europa, har partier som använder en främlingsfientlig ton ökat i opinionsundersökningar, och politiker i andra partier faller in i den retorik som bygger på en polarisering mellan grupper. Frågan om varför och hur detta händer har diskuterats från många utgångspunkter.
Hittills saknas dock en diskussion grundat på psykologisk forskning kring fördomar, främlingsfientlighet och extremism av det slag som vi nu bevittnar. Sett ur det psykologiska perspektivet, och vad vi vet från historieböckerna, har vi skäl till oro över utvecklingen.
Ett av de bäst dokumenterade fynden i psykologin är att känslan av att tillhöra en grupp, att se och värna om ett ”vi” (till exempel ”svenskar”), också är kopplat till ett nedvärderande av andra grupper (till exempel ”invandrare”). Över 50 års systematisk forskning visar att blotta identifikationen med en grupp får människor att tilldela mer resurser till medlemmar i den egna gruppen och se dem som bättre, mer pålitliga och trevligare än andra. Effekten är så påtaglig att det inte ens behövs någon tidigare historia av rivalitet eller objektiv intressekonflikt mellan grupperna. Faktum är att även godtyckliga och psykologiskt meningslösa indelningar i grupper ger dessa konsekvenser. Implikationen är att oavsett om man ser det som meningsfullt eller inte att prata om ”svenskar” och ”invandrare” som grupper, så riskerar vi direkt en rad otrevliga följder när en sådan uppdelning får spelrum i den politiska debatten.
I benägenhet att gruppera finns en grogrund för polarisering och nedvärdering av andra som snabbt kan eskalera. I den mest extrema formen slutar man att betrakta personer från andra grupper som människor.
Förutom tendensen att kategorisera världen i ”vi” och ”dom” och de konsekvenser som det medför finns det åtminstone två andra psykologiska mekanismer som är tydligt kopplade till fördomar och främlingsfientlighet. För det första visar forskning att människor (i varierande grad) har en motivation att försvara hierarkier mellan individer och grupper. När fördomar yttrar sig som omfattande samhällsproblem handlar det ofta om att människor sparkar nedåt i befintliga sociala hierarkier. För det andra är det tydligt i den psykologiska litteraturen att fördomsfullhet drivs av att människor upplever en rädsla för att samhället ska kollapsa under trycket från onda krafter. Denna rädsla leder ofta till att människor vänder sig till traditionella värderingar och ledare med en enkel, svart-vit världsbild för att skydda sig i en verklighet man uppfattar som osäker eller skrämmande.
Dessa psykologiska fenomen är tydliga i den retorik som på nytt växer i dagens Europa. En retorik som förlägger det onda i samhället till bestämda grupper, uppblandat med grandiosa visioner om den egna kulturens överlägsenhet, har både historiskt och i psykologisk forskning visat sig särskilt lockande i tider av kris.
När människor på mer eller mindre goda grunder upplever att deras tillvaro hotas kan ”de andra” bli något konkret att agera emot. Notera att medan de mest framträdande syndabockarna varierar över tid (till exempel judar på 1930-talet, muslimer i dag), förblir den bakomliggande psykologin densamma. Genom historien har vi sett hur politiker i tider av ekonomisk nedgång och osäkerhet skaffat sig en maktposition genom att spela på, och förstärka, människors misstänksamhet mot andra. Grupper som kan uppfattas som hot, antingen resursmässigt (”de tar jobben!”) eller symboliskt/kulturellt (”de hotar vår nationella identitet!”) är enkla måltavlor.
Eftersom nyinflyttade svenskar målas upp som hotfulla i båda bemärkelserna, är de tacksamma att peka ut för den som vill utnyttja människors behov av syndabockar.
Förutom att vara vaksam på dessa frågor är det också viktigt att uppmärksamma psykologin kring de dimridåer som främlingsfientliga skapar kring sina agendor. För det första förkläds ofta fördomsfullhet till ett försvar för yttrandefriheten: ”Man måste ju få prata klarspråk!” sägs det. Här finns dock en tydlig asymmetri kring vilka man får angripa och vilka röster som ska lyftas fram. Till exempel försvaras Lars Vilks eller Åke Green när de hånar muslimer eller uttrycker extrem intolerans mot homosexuella. Det pratas däremot inte om ocensurerad yttrandefrihet när feminister använder sin yttranderätt till att kalla män för djur.
Den andra rökridån som bör uppmärksammas kretsar kring mantrat ”Jag är inte rasist, men…” följt av uttalanden om att invandrare får för mycket resurser, att det daltas med flyktingar, etcetera.
Vi vet från fördomslitteraturen att det i stor utsträckning är samma personer som håller med om påståenden om att invandrare får för mycket resurser som också menar att invandrare skulle vara oärliga, smutsiga, ointelligenta eller saknar moral. Rasismen är inte borta, den är bara polerad för att kunna träda in i politikens finrum.
Vi som lever i Sverige på 2010-talet är inte immuna mot de krafter som finns i gruppens dynamik och i den rädsla som ligger på lur när vi möter andra. Vi och dom-tänkandet i kombination med hatretorik har urartat förr och det kan det hända igen om vi ger fritt spelrum åt dem som förstått att utnyttja mekanismerna i vår psykologi.
Den främlingsfientliga tonen har ännu inte blivit en allmänt accepterad norm i det politiska rummet, och vi har allt att vinna på att aktivt verka för att den aldrig heller blir det.
Nazar Akrami docent i psykologi, Uppsala universitet
Torun Lindholm professor i psykologi, Stockholms universitet
Robin Bergh doktorand i psykologi, Uppsala universitet
UNT 16/11 2013