I sina försök att besvara radikal islam har europeiska stater gjort både islamister och högerextremister en tjänst. Detta genom att fokusera politiska och ekonomiska resurser på en samexistens- och integrations idé som utgår från ett religiöst perspektiv.
I vårt försök att besvara islamisk extremism har vi i Europa – och i USA – använt oss av religionen som ett prisma för att se på muslimska länder och framför allt på frågan hur vi ska göra för att integrera ”invandrare” som ursprungligen kommer från muslimska länder.
När således europeiska ledare, och framför allt USA:s president, försöker visa respekt för människor som bor i muslimska länder, gör de det genom att visa respekt för islam. De citerar Koranen – såsom Barack Obama gjorde i sitt första officiella tal i arabvärldens folkrikaste land, Egypten – och pratar om islams fredliga budskap och historia, men utelämnar de många andra icke-religiösa, filosofiska, vetenskapliga och icke-muslimska bidrag som folk i dessa länder har gett oss under historien.
När politiker och debattörer pratar om samexistens så syftar de ofta på samexisten mellan religioner och inte mellan individer. De besöker moskéer, såsom Mona Sahlin gjorde bärande en huvudduk, för att visa respekt för muslimer.
Storbritannien har uppmuntrat skapandet av statsfinansierade muslimska skolor för barn. Myndigheterna i Sverige, bland annat skolverket, har flörtat med idén att det vore olagligt att förbjuda extrem religiös klädsel i skolan, det vill säga burka eller heltäckande slöja för kvinnor.
Inom EU pratas det om juridisk pluralism, där kravet är att tillåta särskilda shariadomstolar för muslimer – i praktiken ett parallellt rättsystem som diskriminerar kvinnor i religionens namn, där deras vittnesmål är mindre värda än mannens. Våra säkerhetsorganisationer – bland annat Säpo – menar att staten bör ge mer pengar och resurser till islamiska organisationer i Europa så att de kan förmedla en ”riktig” och ”fredlig” bild av islam.
SVT skapar ett särskild samhällsdebattprogram för muslimer, Halal TV. Journalister och debattörer bjuder in så kallade representanter för muslimer att debattera islam. Allt detta i förhoppningen om att inkludera ”muslimer” i våra samhällen.
Vad vi i själva verket har gjort är att satsa på att visa respekt för religioner och inte för individer. Vi har gett islam, islamister och de som kallar sig representanter för den muslimska befolkningen, en mycket större roll än vad den har för många muslimer, både i muslimska länder och för de som bor i Europa. Allmänna frågor, rörande arbetslöshet, hälsovård, utbildning och kultur är inslag som är mycket viktigare för många människor.
Samtidigt har vi i vår definition av muslimer inkluderat alla människor som inte är religiösa eller inte är muslimer, men som enbart kommer från muslimska länder.
Vi har placerat dessa individer, med deras mångfacetterade identitet, i ett kollektiv definierat enbart i religiösa termer. Vi har systematiskt utmålat dessa människor som muslimer och berövat dem handlingsutrymmet att själva avgöra och resonera kring vilken identitet de har eller hur mycket vikt de vill ge åt sina religiösa respektive icke-religiösa identiteter.
Genom vår kollektivistiska syn på muslimer har vi gjort både islamister och högerextremister en stor tjänst, då centrala aspekter i dessa två lägers ideologier bygger på synen att vi tillhör fasta och slutna gemenskaper som är i strid med varandra.
Vad Europeiska stater borde uppmuntra är respekt för individen och hennes universella rättigheter, inte kollektivistiska rättigheter.
Vi borde uppmuntra de liberala idéerna om att vi är alla unika och det som gör oss lika är i själva verket det faktum att vi alla är olika och unika.
Vi måste uppmuntra individens frihet och ge alla människor en möjlighet att själva resonera och bestämma vilken identitet de har och inte dela in dem i olika religiösa kollektiv.
Salam Karam
Journalist
UNT 18/9 2012