Klyftorna ökar i vårt land. De bäst beställda får det allt bättre medan den grupp som har det sämst får det allt sämre. Nyliberalerna applåderar utvecklingen, och hävdar att det är förutsättningen för vårt lands framtida välstånd.
Den OECD-rapport som publicerades i våras visar att i inget av medlemsländerna har ökningen av inkomstgapet varit lika dramatisk som i Sverige de senaste åren. ”Om den här utvecklingen fortsätter i fem, tio år till, så kommer Sverige inte längre att vara ett jämlikt skyltfönster bland OECD-länderna” säger Michael Forster som är senior analytiker på OECD och en av författarna till rapporten. I Sverige var andelen fattiga 2010 (9 procent) mer än dubbelt så hög som 1995 (4 procent). De grupper som drabbats hårdast är sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer.
Vi kan se är att den tredjedel med lägst inkomster halkar efter allt mer, och att den tiondel med sämst inkomster till och med har förlorat i inkomst under den borgerliga regeringens fem första år.
Den relativa fattigdomen ökar i Sverige, alltså den del av hushållen som har en inkomst som är mindre än häften av medelsvenssons. Den gruppen har enligt SCB ökat från 5,2 procent år 2006 till 8,3 procent år 2011. Förklaringarna till utvecklingen är enkel. Arbetslösheten har skjutit i höjden under alliansens maktinnehav.
Många arbetslösa har i dag inget försäkringsskydd och allt fler lever på försörjningsstöd och bidrag under längre perioder än tidigare. Barnbidraget har inte höjts sedan 2005. Pensionärer, med ett helt arbetsliv i ryggen, betalar dessutom i dag en högre skatt än de som är i arbetsför ålder och har ett jobb.
Det måste löna sig att arbeta och att utbilda sig är mantrat som nyliberalerna använder för att rättfärdiga utvecklingen med allt större klyftor i vårt samhälle. Att det skall löna sig att arbeta och att skaffa sig en utbildning håller väl alla med om. Men behöver det betyda att sjuka och arbetslösa skall straffas?
Och hur ser det ut i vårt land i dag? Den roffarmentalitet som blivit allt vanligare i samhällets toppskikt, och som aktivt försvaras av nyliberalerna, är djupt olycklig för samhällets utveckling. Den föder ett förakt och ibland rent av ett hat som på sikt kan bli förödande. Bonusar i mångmiljonklassen och pensionsvillkor som är fullständigt obegripliga för gemene man bygger konflikter och spänningar som skadar vårt land.
Många hävdar att samhällen med små inkomstskillnader fungerar bättre ekonomiskt. Och det är trevligare samhällen att leva i. Jag delar den uppfattningen, men det betyder naturligtvis inte att det finns grupper i vårt samhälle som förtjänar bättre betalt.
På tal om att det skall löna sig att utbilda sig och att arbeta så är till exempel sjuksköterskor och lärare två talande exempel. Båda grupperna har tre, fyra eller fem års akademiska studier bakom sig innan de börjar tjäna pengar. Men inte tillhör dessa, för vår välfärd så viktiga grupper, de som belönats.
En annan grupp som definitivt inte belönats efter förtjänst är våra pensionärer. De har inte fått någon del av de omhuldade jobbskatteavdragen. Visst skall det löna sig att arbeta, men det skall även löna sig att ha arbetat. ”Straffbeskattningen” av våra pensionärer måste tas bort!
Sverige är trots allt fortfarande ett av världens bästa länder att leva i. Våra förutsättningar är goda. Men utvecklingen går åt fel håll. De ökade ekonomiska klyftorna är bara ett i raden av tecken på att vi är på väg mot ett kallare samhällsklimat. Arbetslösheten ligger i dag på över åtta procent, ungdomsarbetslösheten är katastrofalt hög och skolresultaten har rasat sex år i rad.
Vi behöver en ny regering som tar ansvar för gemensamma framtidsutmaningar. Vi måste hålla ihop och inte lämna någon bakom. Det en ödesfråga. Vårt lands framgång och framtid hänger på detta. Ett samhälle med stora klyftor kommer ohjälpligt att skapa stora skillnader i kommande generationers livschanser.
Sverige har varit känt som ett land med små klyftor och i och med det en hög social rörlighet. Det är inte bara moraliskt rätt, det ger också ett gott ekonomiskt utfall för vårt land och dess innevånare.
Börje Wennberg
Landstingsråd (S)
UNT 11/8 2013