Sverige har vid två tillfällen avvisat EU:s fiskeavtal med Marocko då vi ansett avtalet strida mot folkrätten. Nyligen instämde EU-parlamentet i Sveriges ståndpunkt och röstade mot ett fortsatt avtal. Anledningen är att avtalet omfattar ockuperade fiskevatten i Västsahara. Med tiden har även andra EU-länder ställt sig på Sveriges sida.
Nu meddelar vår regering att den är beredd att ge EU-kommissionen mandat att förhandla om ett nytt avtal, som fortsatt omfattar det ockuperade Västsahara.
Regeringen försöker sitta på två stolar samtidigt. Dels ska vi verka för enighet i EU:s utrikespolitik och dels ska vi värna om folkrätten, mänskliga rättigheter (MR) och demokrati. Detta omöjliggörs i EU av Frankrike i fallet Västsahara. Med regeringens nuvarande inställning blir intrycket att Sverige är på väg att överge sina utrikespolitiska principer. Här törs regeringen inte reta Frankrike, som är den EU-stat som verkar för en kriminell EU-politik i nordvästra Afrika.
När ska vi få uppleva en mer uthållig och konsekvent realpolitik för dessa värden i fallet Västsahara? Det är inte svårt att hålla med den utredning av UD, som för ett år sedan slog fast att analysförmågan hos utrikesledningen kraftigt försvagats.
Och när ska vi få se att alla svenska medier i sina ledare ta klar ställning för folkrätten, MR och demokrati i fallet Västsahara? Hittills har till exempel den ena rikstidningen deklarerat att den tar ställning i alla konflikter i världen utom i Västsahara och den andra förklarat denna konflikt vara en struntsak.
Finns det över huvud taget en strävan i dag till en egen politik på utrikesområdet för de traditionella värdena? Eller lämnas allt numera över till de gamla kolonialmakterna i Paris och Bryssel att bestämma om, något som liknar en marginalisering av Sverige inom EU?
Ingvar Flink
Fil.dr. i historia
UNT 27/1 2012