Sverige har en förhållandevis stor banksektor. Erfarenheterna av såväl den svenska 1990-talskrisen som finanskrisen 2008 och framåt lär oss vad som kan hända om det inte är ordning och reda i finanssektorn. Samtidigt vet vi att finanssektorn är föränderlig. Regelverk och krav som skapats utifrån lärdomar av tidigare uppkomna situationer är exempelvis inte självklart ändamålsenliga när omvärlden förändras.
Det är därför mycket angeläget att både den finansiella sektorn i sig och de politiska krav och regleringar som finns till för att den ska kunna fungera ändamålsenligt ständigt utvecklas. Ett led i detta är att säkerställa att det bedrivs relevant forskning på området.
Staten har under lång tid bidragit genom att anslå medel för detta ändamål. Målsättningen har varit att satsningen samfinansieras genom att den privata finansmarknadsbranschen bidrar med hälften av de totala insatserna, vilket i princip också sker.
Tyvärr är den rödgröna regeringen nu beredd att helt överge detta åtagande. I budgetpropositionen föreslås nämligen att anslaget för finansmarknadsforskning ska minska, med början redan under innevarande år, för att helt upphöra 2016.
Målet med satsningen på finansmarknadsforskningen är att stödja utvecklingen av forskning som är både internationellt konkurrenskraftig och har hög relevans för den finansiella sektorns aktörer i såväl privat som offentlig verksamhet.
Regeringen anger i budgetpropositionen att finansmarknadsbranschen har tagit ansvar för att utveckla forskningen och bedömer att "denna utveckling bör kunna fortsätta i vissa delar även utan ett statligt stöd".
Regeringen anger dock inga motiv till varför så skulle vara fallet eller på vilket sätt detta skulle ske. Enligt vår uppfattning är tvärtom risken uppenbar att forskningen påverkas negativt när halva finansieringen försvinner på bara drygt ett år.
Vi menar att finansmarknadsforskningen i nuvarande omfattning är angelägen för Sverige och anser att, såvida inte regeringen kan garantera att nuvarande omfattning bibehålls även utan statligt anslag, så bör anslaget kvarstå.
Anslaget på 30 miljoner kronor utgör en i sammanhanget mycket liten del av statsbudgeten. På sätt och vis kan anslaget betraktas som en försäkringspremie – ett sätt för staten att bidra till kunskap i en sektor som påverkar hela samhället och som kan orsaka stor skada om den inte fungerar.
Därför är regeringens prioritering märklig och det är svårt att tolka agerandet på annat sätt än att man nonchalerar de allvarliga risker som kan uppstå om finanssektorn inte fungerar ordentligt.
Jonas Jacobsson Gjörtler
riksdagsledamot (M) i finansutskottet