DEBATT - REPLIK
Vi vet att klimatkonferensens resultat inte räcker för att hålla nere temperaturökningarna till en nivå som är säker för mänsklighetens utveckling. Det är då lätt att föreslå ny teknik som ska lösa problemen åt oss. Det kan vara att järnsulfatspån i haven, speglar som ska reflektera mera solljus eller, som liberala EU-parlamentarikern Jasenko Selimovic (UNT Debatt 7/12), om att få fram nya grödor i jordbruket.
Vi får fler munnar att mätta – från dagens sju miljarder till uppemot tio miljarder år 2050. Så långt har Selimovic rätt, också i att vi ”måste förändra vårt sätt att producera mat”.
Men att direkt hoppa till en storskalig genmodifiering av grödor för att öka produktiviteten är riskabelt – inte bara för riskerna med GMO, utan också för att ny teknik inte alltid levererar så som tänkt.
Selimovic föreslår att vi ser på denna nya teknik ”på samma sätt som vi gör med nya mediciner.” Jämförelsen är väl vald, men utfaller inte som han tänkt sig – det tar ofta flera årtionden innan nya läkemedel kommer ut på marknaden, och så gott om tid har vi inte på klimatområdet.
Lösningen är femfaldig:
1. Systematisera best practise. I USA får man över 15 ton majs på en hektar jordbruksmark, i Europa drygt tio, i Afrika söder om Sahara bara drygt ett ton – trots att solinstrålningen är bättre i Afrika. Vi kan ha mycket stora, långsiktigt hållbara ökningar av produktionen per hektar och det kräver ingen teknik som inte finns än, men väl tekniköverföring, smart dropp-bevattning, bättre lånemekanismer för fattiga bönder och troligen ett ökat fokus på cash crops med fairtrade-liknande ersättningar, som ger bönder i utvecklingsländer möjlighet att investera i ökad produktivitet.
2. Klimatskatt på mat. Miljörörelsens mer radikala delar önskar en köttskatt utifrån det röda köttets höga klimatpåverkan – men tropiskt frukt och många former av skaldjur har också stora avtryck. Lösningen är en rejäl klimatskatt på mat – en global koldioxidskatt är otänkbar i närtid, men bör kunna nås på nationell och regional nivå och styr då mot klimatsmartare och resurseffektivare livsmedelskonsumtion.
3. Minska svinnet i alla led. Mindre än en tredjedel av grödorna som odlas hamnar i någons mage. Mycket försvinner redan på fältet, på grund av dåliga skördemetoder, sedan ungefär lika mycket till i dåligt utformade lager och suboptimala transporter. Därefter ratas alltför mycket i försäljningsledet, slutligen slängs mycket av konsumenten, antingen utan att ha tillagats eller för att man har för mycket på tallriken. Detta kräver bättre maskiner, bättre vägar och ändrade attityder – och här sker nu snabba förändringar.
4. Matavfall som resurs. En del matavfall uppstår oundvikligen – få av oss äter bananskalet eller avokadokärnan. Sverige är världsbäst på att omvandla avfall till fordonsbränsle – biogas, biodiesel eller etanol – och behöver göra mer för att klara målet om en fossiloberoende fordonsflotta till år 2030. Då skapar vi också grogrunden för en stark svensk exportindustri, eftersom hela världen behöver ersätta fossil olja, bensin och diesel med förnybara drivmedel som inte konkurrerar med matproduktion.
5. Slutligen – och här är Jasenko säkert enig: Ett starkt klimatavtal. Med ett ambitiöst avtal där alla är med, och som successivt skärps, läggs grunden för en omställning av alla sektorer, inklusive nödvändiga investeringar i jordbruket och i livsmedelsproduktion.
Mattias Goldmann, vd för den gröna och liberala tankesmedjan Fores, på plats i Paris