Den svenska myndigheten Forum för levande historia har anpassat sig till krav från vissa judiska kretsar att endast judar ska förknippas med begreppet Holocaust.
Romerna som utsattes för ett lika systematiskt folkmord som judarna skulle därmed inte vara offer på samma sätt som judarna.
Konflikten om vem som har rätt att använda begreppet Holocaust har funnits sedan andra världskrigets slut mellan judar och romer, men också inom det judiska samfundet. Många judar har protesterat mot den egendomliga klassificeringen. Ordet Holocaust kommer från grekiska och står för fullständig förbränning, förintelse. Det råder inget som helst tvivel om att nazisternas rasideologi omfattade även romerna. Två folk, det judiska och det romska, skulle planmässigt och slutgiltigt förintas.
I Sverige högtidlighålls minnet av Holocaust den 27 januari varje år. Det är Forum för levande historia som ordnar högtidligheterna. Forumet är en statlig myndighet som på förre statsministern Göran Perssons initiativ kom till 2001. Dess uppgift skulle vara att ”främja demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen”.
Representanter för romerna inbjuds endast som åhörare till de årliga minneshögtidligheterna. Redan vid regeringens så kallade Förintelsekonferens år 2000 framgick det att man inte ville ha romsk medverkan.
Efter protester fick den romske professorn Ian Hancock på nåder tala i 20 minuter just innan konferensen avslutades. Alla propåer om romskt deltagande i konferensens utformning hade under planeringen systematiskt avvisats. Vid den så kallade Toleranskonferensen i Stockholm ett år senare ställde man in ett planerat romskt seminarium. Romerna, proportionellt lika drabbade av folkmord som judarna, stöttes ut för andra gången, skrev då Jackie Jakubowski, redaktör för Judisk krönika.
Men Forum för levande historia hävdar fortfarande att romerna inte kan omfattas av begreppet Holocaust eller Förintelse. Man hänvisar på sin hemsida bland annat till hur The International Holocaust Remembrance Alliance, IHRA, ser på ”olika folkmord i förhållande till varandra”. Den svenska myndigheten meddelar att IHRA anser att ”folkmorden inte går att likställa med varandra”.
Vad är nu detta? I båda fallen handlade det om att förinta ett helt folk på rasistiska grunder. Simon Wiesenthal, den judiske nazistjägaren, skriver i sin bok Rättvisa men ingen hämnd 1988 att många judar glömt att den katastrof som de överlevt ”drabbade ett annat folk minst lika hårt som dem själva”.
Olika forskare har gång på gång avvisat påståenden om att nazisterna inte skulle ha dödat romer av rasistiska skäl utan för att de levde utanför samhället och sågs som sociala problem. Man har slagit fast att nazisternas raslagar gällde romerna lika mycket som judarna. Det handlade om att skydda ”det tyska blodet”. Samma regler gällde för båda folken, till tågen med judar som forslades till koncentrationslägren kopplades också vagnar för romer. I de ockuperade länderna förintades inte bara judar utan också romer. Framlidne professorn Paul Ariste har skrivit om de så kallade Laiuseromerna som fanns i Estland sedan den svenska tiden och var på god väg att integreras i samhället att ”de finns inte kvar, alla dödades, både unga och gamla”. De som hann fly till Sovjet undan tyskarna överlevde. Den svenskestniske författaren Peeter Puide nämner i sin bok Samuil Braschinskys försvunna vrede 1997 en rapport från Harkulägret i Estland den 27 oktober 1942: lägerchefen meddelar att 250 personer av romsk härkomst just den dagen skjutits ihjäl.
Samma öde mötte romerna i det övriga Baltikum, i Lettland och Litauen. Den romske forskaren Jan Kochanowski, född i Litauen men sedermera bosatt i Frankrike, har berättat om hur judar och romer föstes samman i synagogorna.
Den israeliska forskaren Miriam Novitch förnekar att det skulle finnas någon skillnad mellan de båda folkens öde. En kanadensisk/judisk professor vid namn Gabrielle Tyrnauer har skrivit att romerna har lika stor rätt som judarna att tala om Holocaust.
Elie Wiesel, som fick Nobels fredspris 1986, motsatte sig under sin tid som ledamot i US Holocaust Memorial Council att en romsk representant skulle väljas in i styrelsen. Ändå skrev han i ett förord till Jahn Otto Johansens bok Zigenarnas Holocaust 1990 följande: ”Utan att vilja göra jämförelser med vad mina egna fick utstå – jag protesterar mot varje sådan analogi – hävdar jag att zigenarna ålägger oss en bjudande plikt att hålla deras minne levande. Deras tragedi är en del av den stora tragedin.”
Hans inställning är svår att förstå när man läser hans beskrivning av natten mellan den 2 och 3 augusti 1944 då samtliga kvarlevande romer i Birkenau och Auschwitz, 2 897 personer, drevs till gaskamrarna:
”Den här natten – skräcknatten – gjorde de motstånd mot bödlarna, som tvangs nedkämpa dem en och en. Barnen slank undan, kvinnorna grät, männen slog tillbaka. En natt av tumult, vidrigheter, blod och mardröm. På morgonen var luften fylld av den speciella aska man bara kunde finna i Auschwitz värld. När de brände ögon och själar.”
Är det inte dags åtminstone för svenska myndigheter att göra upp med ordklyverierna och erkänna att folkmord är folkmord? Det räcker inte med att sända officiella representanter till de minneshögtider som sedan flera år arrangeras av Sveriges Internationella Roma Filmfestival, SIRF, för att hedra minnet av offren i Auschwitz-Birkenau augusti 1944, samt av övriga hundratusentals okända romska offer för Holocaust.
Gunni Nordström
journalist
Domino Kai
dramapedagog
Bagir Kwiek
anhörig till offer och överlevande
Anita Grünbaum
författare och lärare
Armas Lind
författare
Mirelle Gyllenbäck
aktivist
UNT 27/10 2013