För en vecka sedan var 500 personer på plats i Bryssel för att delta i Europaparlamentet för personer med funktionsnedsättning. De representerade funktionshinderrörelsen från alla EU:s medlemsländer. Temat för parlamentet var hur man ska undvika att den ekonomiska krisen även leder till en social kris och en kris för de mänskliga rättigheterna för personer med funktionsnedsättning. Delegater vittnade om en åtstramningspolitik där nedskärningar görs på ett sätt som allra hårdast drabbar personer med funktionsnedsättningar och stora behov av stöd.
Även om Sverige har klarat sig väl i jämförelse med många andra europeiska länder, ser vi också här en nedmontering av insatser till personer med funktionsnedsättningar.
Vi ser hur kommuner frångår Socialstyrelsens rekommendationer om att särskilda boenden ska byggas för tre–fem personer och i stället bygger betydligt större enheter. I kombination med neddragningar av tillgängliga kultur- och fritidsaktiviteter och att personer inte längre beviljas ledsagare och kontaktpersoner, går det inte att se resultatet som annat än en tillbakagång till mini-institutioner där den som behöver särskilt boende förväntas få alla sina behov av sociala aktiviteter tillgodosedda i sin gruppbostad. Den politiken trodde vi hörde till historien.
Vi ser hur Försäkringskassan gör nya tolkningar av behovet av personlig assistens som inte tar hänsyn till faktiska behov. Resultatet av indragna assistenstimmar blir dels att stora kostnader skjuts över på kommunerna och dels att många av dem som har personlig assistens blir mer isolerade och får minskade möjligheter till ett självständigt liv.
Också här i Uppsala ser vi hur politiken tar ett steg tillbaka. I dag får kommunen betala stora straffavgifter för att man inte lyckas erbjuda bostad med särskild service inom rimlig tid. Habiliteringsersättningen till personer i daglig verksamhet har inte höjts på tio år, trots att kostnader för lunch och resor som ersättningen är tänkt att täcka, har stigit betydligt under samma period.
Nämnden för hälsa och omsorg (NHO) som har ansvar för bland annat insatser till vuxna med funktionsnedsättning, står inför en tuff ekonomisk situation inför nästa år. I dag fattar NHO beslut om en budget för 2013. Fortfarande saknas nästan 20 miljoner för att få en budget i balans. Resultatet av tjänstemännens utredning för att hitta besparingsförslag är otroligt tydligt. Det är inte möjligt att göra fler besparingar utan att allvarligt rasera viktiga kärnverksamheter.
Ett av förslagen är att kraftigt sänka ersättningen för personlig assistens. Eftersom kostnader för personal regleras i löneavtal och lagstiftning om bemanning, är det en sänkning som med största sannolikhet kommer slå mot omsorgspengen. Den går till bland annat fortbildning och kompetensutveckling av personal och assistentkostnader vid resor. En sänkning drabbar alltså tydligt den enskilde. Är det något alliansen har övervägt inför dagens beslut om budget?
Bland besparingsförslagen finns också kraftiga nedskärningar i verksamheter som syftar till rehabilitering och återhämtning. Ingen konsekvensanalys har gjorts av förslaget, trots att många beräkningar visar att kostnaderna ofta blir större av att skära ner i förebyggande verksamheter, då det leder till att kostnaderna ökar någon annanstans – för hälso- och sjukvård eller i ökat behov av stödåtgärder.
NHO måste givetvis se över sina kostnader och göra effektiviseringar där det är möjligt. Men vi behöver också ta politiskt ansvar så att budgeten relaterar till verkligheten: till Uppsala kommuns kvalitetskrav, svensk lagstiftning och till FN:s deklaration om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som Sverige ratificerade 2008.
Svensk funktionshinderpolitik har byggt på värderingar som ökad delaktighet, självständighet och normalisering. Är det värderingar som alliansen i Uppsala är beredda att börja rucka på?
Malena Ranch
2e vice ordförande (MP) i nämnden för hälsa och omsorg
Agneta Luttropp
riksdagsledamot (MP) och talesperson för personer med funktionsnedsättning
UNT 13/12 2012