En nygammal polarisering i säkerhetsrådet tycks vara under uppsegling. En polarisering som skulle lamslå säkerhetsrådet precis som under kalla kriget. Men en polarisering som är uttryck för en ny världsordning, på gott och ont. Kina och Ryssland röstade i säkerhetsrådet nej till en resolution om Syrien.
Indien, Brasilien, Sydafrika och Libanon avstod medan resterande nio medlemmar i säkerhetsrådet röstade för. Bland de permanenta medlemmarna går en tydlig skiljelinje mellan öst och väst och bland samtliga medlemmar går en tydlig skiljelinje mellan nord och syd
Vad stod det då i den förhatliga resolutionen? Det stod ingenting om militära åtgärder, ingenting om ekonomiska eller politiska sanktioner, inte heller någonting om kapitel VII i FN-stadgan under vilket tvångsåtgärder kan beslutas och ingenting om att situationen i Syrien skulle utgöra något hot mot den internationella freden. Inte ett vapenembargo som annars är ett vanligt första, och ibland sista, steg i krissituationer och inte några riktade åtgärder mot statsledningen, till exempel frysning av deras ekonomiska tillgångar utomlands eller vägran att låta dem och deras anhöriga komma in i andra länder.
Följande var huvuddragen i den resolution som röstades ner: Säkerhetsrådet fördömer de allvarliga och systematiska brotten mot mänskliga rättigheter som begås i Syrien inklusive våldsanvändningen mot civila och beklagar djupt att tusentals människor dödats, inklusive kvinnor och barn.
Säkerhetsrådet begär att våldet skall upphöra från alla sidor, att de som är ansvariga för våldsutövning och människorättsbrott skall hållas ansvariga samt att syriska myndigheter i synnerhet skall respektera sin befolknings fri- och rättigheter och tillåta människorättsövervakare och humanitära hjälparbetare att lindra lidandet i krisområdena.
Vidare vill säkerhetsrådet ha en inkluderande syriskledd politisk process som tillgodoser befolkningens legitima strävanden.
Inga särskilt kontroversiella krav kan tyckas, men obekväma nog för Ryssland och Kina att rösta direkt nej och fyra ytterligare länder att markera missnöje.
Säkerhetsrådet kan således inte vidta några kraftfullare åtgärder mot Syrien, faktiskt inga åtgärder alls inte ens verbala. Inte ett hår får krökas på president al-Assads huvud, inga känslor såras.
Under en tjugoårsperiod efter kalla krigets slut har Ryssland och Kina varit medgörliga om än aldrig entusiastiska när det har gällt ingripanden mot grava människorättsförbrytare, men nu sätter de bestämt klackarna i backen. Fortfarande i fallet Libyen lade Ryssland och Kina ner sina röster i säkerhetsrådet och lät det internationella ingripandet passera. Eget moraliskt men framför allt ekonomiskt förfall gör att väst inte har några påtryckningsmöjligheter kvar.
Vad som än hävdas i debatten är det viktigt att komma ihåg att skyddet för de mänskliga rättigheterna inte är någon intern angelägenhet. Det var länge sedan staterna hade ensamrätt att bestämma över de mänskliga rättigheterna hemma. Numera är mänskliga rättigheter en internationell angelägenhet tack vare de många internationella överenskommelser på området som slutits mellan de flesta av världens länder.
Till och med länders styrelseskick kan sägas vara en internationell angelägenhet nuförtiden; det är svårt att tillgodose de mänskliga fri- och rättigheterna i en diktatur.
Och det är väl just det som är så bra med diktaturer tycker vissa regeringar, som gärna själva vill behålla sina auktoritära styrelseskick ohotade.
Något organiserat stöd till den oppositionella befolkningen i Syrien kommer inte att ges inom ramen för den globala mellanstatliga strukturen. Hoppet får stå till de nya medierna och icke-statliga aktörer på de heroiska människornas sida som dödsföraktande kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter mot alla odds.
Om den politiska och ekonomiska viljan trots allt finns i delar av omvärlden kanske ingripanden till slut måste göras utanför säkerhetsrådets ram. Givet befolkningens stöd är det svårt att säga att en hårdare press på Syrien inte vore berättigad, varhelst den än härrörde ifrån och vem som än hade välsignat den.
Inger Österdahl
professor Uppsala universitet
UNT 23/10 2011