Att Sverige behöver mer spårbunden kollektivtrafik är knappast någon nyhet och om den viljeambitionen råder i princip total politiskt enighet. Därför gläds jag som tidigare kommunikationsminister över den debatt som uppstått om nya spår mellan Uppsala och Stockholm. Självklart vore det önskvärt om spårkapaciteten inom Sveriges huvudstadsregion ökade.
Men lika glad som jag blir över debatten blir jag bekymrad över artikeln från de socialdemokratiska skribenterna Klas-Herman Lundgren och Caroline Andersson i pendlarnätverket Pendlingsinitiativ Uppsala (UNT Debatt 10/3). Det är en artikel som innehåller allt från yviga anklagelser till rena sakfel om Arlandabanan. Låt oss börja med de rena sakfelen.
1. Arlanda Express har inte monopol på att trafikera Arlandabanan. I dag trafikeras banan bland annat av SJ och SL i samarbete med UL samt en rad godstrafikbolag. Operatören av Arlanda Express, A-Train, har aldrig sagt nej till någon som vill trafikera banan. Likt Trafikverket erhåller de en ersättning för att andra kör på sträckan och att den är högre på Arlandabanan beror på att den är privatfinansierad. Spår som finansieras via skattsedeln kostar också pengar, men det är lite svårare att se exakt hur de betalas.
2. Det är sant att ägarna till Arlanda Express har anklagas för skattefusk. Men det är lika sant att de har friats från anklagelserna i Kammarrätten. Skatteverket har efter att domen föll valt att inte överklaga till högre instans och därmed är det inte korrekt att påstå att ”Skatteverket anser att bolaget samtidigt undviker skatt”. Det är lögn.
3. Debattörerna slirar också i beskrivningen om att ”Trafikverkets kapacitetsutredning slår fast att det behövs långt mer pengar om vi ska få en fungerande tågtrafik”. Kapacitetsutredningen föreslog år 2012 att det behövdes 38 miljarder kronor extra för att öka kapaciteten. Regeringen föreslog senare samma år utökade anslag på 106 miljarder kronor, alltså mångdubbelt det Kapacitetsutredningen begärde. Att regeringen inte skulle ha följt kapacitetsutredningen är inte sant.
Alliansregeringen presenterade förra året en total infrastruktursatsning på 522 miljarder kronor för åren 2014-2025. Men även när denna historiska rekordsatsning genomförs kommer det att finnas behov kvar. Jag ställer mig därför frågande till debattörernas vilja att omförhandla avtalet med Arlanda Express. Jag får anta att Sveriges största oppositionsparti är medvetet om att detta knappast är något som kan göras gratis, men mig veterligen finns inga pengar anslagna i S-budgeten för detta. Jag måste därför fråga: varifrån ska tas pengarna för att omförhandla avtalet med Arlanda Express? Vilka spår ska inte byggas?
Jag välkomnar som sagt debatten om hur vi ska få en bättre infrastruktur. Men det bör inte ske genom att vi samtidigt blir historielösa. Eftersom jag var med och fattade beslutet vet jag att det aldrig fanns ett val mellan att bygga Arlandabanan som OPS-projekt (Offentlig privat samverkan) och att finansiera den med skattemedel. Staten hade inte pengarna. Regeringens val handlade om ifall banan skulle byggas eller om vi skulle vänta. Vi valde att bygga och därmed har till i år 50 miljoner människor kunnat åka tåg på Arlandabanan (i stället för på E4:an).
Avtalet är konstruerat så att den privata entreprenör som stod för finansieringen, i ett läge där staten inte hade pengar, också har en chans att få tillbaka sina investerade pengar. När perioden för det nuvarande kontraktet går ut tillfaller en fullt fungerande järnväg skattebetalarna, utan att de behöver betala en krona. Jag har svårt att se att det är en dålig affär.
Mats Odell
riksdagsledamot, kommunikationsminister (KD) 1991-1994
UNT 20/3 2013