Vi lever i en tid då konspiratoriskt tänkande frodas. Det brukar bli så när omvärlden känns skakig och inlärda kartor inte längre verkar stämma med den verklighet man upplever. Då minskar också tilliten till det offentliga samhället och till dem som styr och förvaltar det.
Konspirationsföreställningar kan bli omåttliga och livsfarliga. Tanken att dolda och illasinnade makter styr bakom kulisserna och förbereder det egna folkets undergång är inte ovanlig. Troligen tas sådana tankar på fullt allvar enbart i mindre kretsar i vårt land men de finns även här.
Hårda, ofta brutala, nationalistiska rörelser vinner anslutning i land efter land i Europa. Det rör sig inte längre om småpartier i marginalen. Här vilar hela ideologin ofta på ett konspirationstänkande.
Antisemitismen ökar, särskilt i Central- och Östeuropa, märkligt nog även i länder vars judar till allra största delen utrotades av nazisterna. Det heltigenom falska dokumentet Sions vises protokoll, spökar fortfarande i den digitala världen och förstås som sanning av obotfärdiga antisemiter.
Många svenskar föreställer sig att islam är en hotfull makt som är inriktad på att ta över Europa och förgöra vår västerländska kultur, att en ”smygislamisering” pågår som maktetablissemangen och ”de politiskt korrekta” vägrar att inse.
Somliga tänker sig att det finns en genomtänkt strategi från islamiskt håll, andra, till exempel Sverigedemokraterna, uttrycker sig offentligt försiktigare och hävdar att islam till sitt väsen är helt oförenlig med ”svenskheten”. Mångkultur uppfattas leda till samhällsupplösning och därför är invandringen det övergripande hotet mot vårt land.
Den som dagligen möter flyktingar och invandrade från länder där islam är den största religionen, drar ganska snart en annan slutsats: dessa människor är – på gott och ont – som vi med hela det spektrum av individuella särdrag som vi människor delar.
Unga människor med ursprung i muslimska länder som kommit till Sverige har – på gott och ont – påverkats mycket mer av oss som är rotade i landet än vi har låtit oss påverkas av dem.
Många gånger kan man höra dessa ungdomar säga: ”Det finns mycket mer islam i Sverige än i mitt förra land, där det bodde nästan enbart muslimer.” De menar då att skola och sjukvård är till för alla och att det nya landet är mycket fredligare än det gamla – det som för dem är lika med islam.
Eller ”sosse-islam”, som en finländsk sociolog kallade det, då han för några år sedan undersökte muslimska attityder i Sverige.
I Mellanöstern och Centralasien finns i vår tid motsvarigheter till den människoföraktande fascism/nazism eller den lika frånstötande leninism/stalinism som drabbade Europas folk så hårt under 1900-talet. Nu löper wahabiter, talibaner och andra ”jihadister” amok i en desperat strävan att likrikta folken och fysiskt förinta de ”orena”, som inte stämmer in i deras hatiska budskap, eller dem är besmittade av ”utländska” tankar. De talar i islams namn men har större likhet med våldsideologierna i Europa än med vanlig, balanserad muslimsk tro.
Att uppfatta dessa extrema muslimer som representativa för islam är sanslöst. Det är huvudsakligen muslimer som drabbas av deras terrordåd. Tusentals människor har också dödats av extremistisk terror i Europa under det senaste halvseklet. Men den terror de drabbats av har huvudsakligen utgått från ”inhemska” terrororganisationer. IRA, ETA och Ustasja har begått de flesta av dessa brott. Men ingen skulle vilja påstå att dessa är representativa företrädare för kristendomen, även om de då och då försökt hissa kristen flagg och inte ogärna visar ett kors i sin logga.
Den kristna kyrka som känner ansvar för sin samtid står inför en stor utmaning. Människor dras till antihumana grupper som i språk och praktik vänder sig bort från det gemensamt mänskliga och monomant traderar ett konspirativt tänkande. Inom Uppsala kristna råd, ett samarbetsorgan för de lokala kristna församlingarna, finns en stor oro över det som sker och en vilja att stödja den mänskliga värdigheten i vårt sociala liv. Rådet gör detta i medvetenhet om de mörka inslag som finns i kyrkans egen historia.
Svenska kyrkan har under århundraden delat sin ignorans inför romernas elände med den svenska staten. De har tigit och vänt bort blicken tillsammans. Den antisemitism i rasistisk mening som vällde fram under 1800-talets andra hälft, hade föregåtts av en kristen antijudaism. Judarnas tro framställdes som ett missförstånd, eftersom den ersatts av den kristna.
Svenska kyrkan tog ett avgörande steg när kyrkomötet 2001 antog dokumentet Guds vägar i vilket kyrkan tog avstånd från denna så kallade ersättningsteologi och lyfte fram det som är gemensamt för judendom och kristendom.
Främlingskänslan mellan kristenheten och islamvärlden har aldrig övervunnits. Korstågen är ett historiskt minne vars svepskuggor fortfarande kastas över dem båda. Det är hög tid att dessa världar möts i en gemensam fred som – alla enorma problem till trots – förblir en möjlig väg om vi har modet att välja den.
I medvetenhet om den utmaning som kyrkorna i Uppsala står inför inbjuder Uppsala Kristna Råd till tre samlingar i Stadsbiblioteket. Vi hoppas att detta skall leda till ökat engagemang inom Uppsalas församlingar.
Bo Nylund
ordförande, Ekumeniska fristadsgruppen
Gunnel Borgegård
ordförande, Uppsala kristna råd
UNT 5/10 2013
Fotnot: 7/10 talar integrationsminister Erik Ullenhag (FP), 14/10 publicisten Willy Silberstein och 21/10 islamologen Mohammad Fazlhashemi.