Nu är det dags att göra något åt skolans disciplinproblem säger i dag många skolpolitiker och andra. Så ställer man sig på ruta ett, beredda att i grund utreda saken. Att saken till stora delar redan är genomdiskuterad tycks inte vara allmänt känt.
Redan 1940 års skolutredning hade anledning uppmärksamma disciplinfrågan. Rapporter från fältet talade om att skolungdomen, bland annat genom radions inverkan, blivit orolig och börjat få koncentrationssvårigheter. 1946 års skolkommission tog också disciplinfrågan på allvar, vilket resulterade i att statsrådet Wejne tillsatte 1947 års skoldisciplinutredning. Tydligen lyckades inte den utredningen komma till rätta med problemen, eftersom folkskoledirektionen i Stockholm redan 1954 fann anledning kontakta vad som då kallades Stockholms högskola för att få hjälp med att kartlägga stockholmslärarnas tydligen bekymmersamma arbetssituation. Den kartläggningen och vad som där rekommenderades tycks inte heller ha haft åsyftad verkan, ty enligt ”larmrapporter” utifrån skoldistrikten och en rad smärre underökningar tycktes disciplinproblemen snarare fortsätta att öka under 60-talet.
Efter hand blev de disciplinära förhållandena av en sådan art och trycket på myndigheterna att göra något så starkt, att år 1969 tillsattes en ny stor skolutredning, SIA (Skolans Inre Arbete). Direktiven skrevs av dåvarande utbildningsministern Ingvar Carlsson. Det sades där att det gällde att ”se över skolans olika problem”.
1974 kom så SIA-utredningens nästan 1000-sidiga betänkande: Skolans arbetsmiljö, (SOU 1974:53). Grundtanken var att det gäller att angripa de förhållanden ute i samhället och i elevernas lokala livsmiljöer, som man menade utgjorde orsaker till oönskat elevbeteende. Skolpolitikerna skall inte ”syssla med symtom”, hette det, utan med att klarlägga och vid behov förändra de yttre omständigheter som framkallat symtomen. Elevers beteende antogs sålunda av SIA- utredarna i stort sett vara en konsekvens av levnadsomständigheter. Endast genom att i hela sin vidd förändra dessa omständigheter kunde en elevs beteende förändras. Dessa intentioner utmynnade till sist i ett förslag om att via ”samlad skoldag” utjämna olikheter i elevernas ”bakgrundsvariabler”. Åtgärder att tillämpas inom själva skolans ram ingick inte i utredningen.
SIA-utredningen gav upphov till en mycket omfattande, numera bortglömd, mediedebatt. Sammanlagt gjordes cirka 8000 inlägg. (Jag har läst dem alla)
De tankar och förslag som bar upp de dokument som anförts här ovan, och som alltså visat sig inte hålla måttet, är naturligtvis inte värda att komma till användning i dagens skolpolitik. SIA-utredningens idé till exempel att skylla allt på samhället verkar vara helt övergiven. Här krävs sålunda nytänkande över lag
Pedagogikprofessor Wilhelm Sjöstrand, den ledande företrädaren för en alternativ skolpolitik på den här tiden accepterade aldrig SIA-utredningens grundtankar. Han höll fast vid uppfattningen att det är möjligt att med hjälp av akuta ingripanden i form av belöning och straff helt inom skolans ramar förändra en individs beteende. Gång på gång betonar han att en människa ifråga om sin socialisation inte är determinerad av levnadsomständigheter eller konstitution utan med hjälp av lämpliga uppfostringsmetoder och egen viljeanspänning kan gäcka de miljöbetingade krafter som vill forma hans eller hennes liv.
Det borde vara möjligt, menade Sjöstrand, att i disciplinfrågan utifrån skilda ideologiska uppfattningar hitta en gemensam bedömningsgrund. Han skriver att arbetsro i klassrummet helt enkelt är nödvändig för att vi skall kunna tala om en demokratisk skola. Om bråkstakar tillåts hindra sina lugna och studiemotiverade kamrater från att tillgodogöra sig undervisningen, är det inte fråga om demokrati utan om de omognas regemente. Gäller inte det fortfarande?
I samhället utanför skolan uppehålls den yttre ordningen av regler och påföljder. Då bör desamma också gälla för skolan. Svårare än så är det inte.
Bengt Holmberg
fil lic med 40 år i branschen
UNT 4/8 2011