Scharnberg hade fått medel av Vetenskapsrådet för att undersöka ett av svensk kriminalhistoria egendomligaste fall. En flicka berättade om ritualmord på små barn där medlemmarna i en sekt sades ha kopplingar långt upp i samhällshierarkin. Scharnberg går i sin bok till dokumenten och påvisar hur flickan utsatts för falska minnen. Det är en betydande forskningsinsats som Scharnberg utfört som förklarar hur dylika fenomen kan uppstå. Till exempel kan nämnas att rikskriminalen grävde i Södertälje för att om möjligt kunna finna några nedgrävda barn.
På nätet har debattens vågor gått höga om Uppsalas censur av en misshaglig bok, men traditionella medier (med vissa undantag) och juristkretsar tiger.
Kanske bedöms Södertäljefallet som ett passerat kapitel? Det är i så fall ett farligt synsätt för forskningsfriheten. Det är också naivt av ett samhälle att tro att man inte kan lära sig av tidigare misstag.
Hur uppstod idéerna om massvis med ritualmördade barn i Sverige? Hur många fall av falska minnen passerade de svenska domstolarna på 1990-talet utan att någon höjde på ögonbrynen?
De som gjorde karriär på de moderna sägnerna om ritualmördade barn sitter i dag på maktens stolar. För dessa är det viktigt att Scharnbergs avslöjande om tidsandans inverkan på hur häxprocesser uppstår förtigs. De som anslöt sig till modeterapier importerade från USA vill inte tvätta sin byk offentligt.
Genom sitt ointresse håller medierna och juristeliten de krafter bakom ryggen som för mindre än 15 år sedan slog fast att bortträngda minnen och ritualmord på små barn var vanligt förekommande.
Hur många oskyldiga som offrades i det inbillade korståget mot ondskan kommer vi kanske aldrig få veta, men en bra början på vägen är att Max Scharnbergs granskning av ritualmordsfantasierna i Södertälje ges ut. Bokbål hör inte hemma i ett modernt samhälle.
Patrik Nyberg
idéhistoriker och frilansjournalist
idéhistoriker och frilansjournalist
UNT 12/10 2009