Under slutet av 2011 och in på det nya året har debatten om äldreomsorgens kvalitet gått på högvarv. Kravet från vänster har varit att all äldreomsorg ska återgå i kommunal regi. På vilka sätt detta skulle leda till att kvaliteten på omsorgen för äldre ökar har inte utvecklats. På den andra politiska flanken, till höger, har röster förvisso höjts för att öka graden av statlig tillsyn, men i övrigt kör på man på som vanligt – allt som går ska konkurrensutsättas. Uppsala kommun är det tydligaste exemplet på det.
I dag ska äldrenämnden i Uppsala fatta beslut om en så kallad konkurrensplan, som bland annat beskriver vilka områden i äldreomsorgen som lämpar sig för konkurrensutsättning och som syftar till att den borgerliga majoriteten ska nå sitt mål om 82 procent konkurrensutsatt verksamhet. I dag är ca 80 procent av alla vårdboenden i privat regi (merparten vinstdrivande aktiebolag) och hela hemvården. Men får Ebba Busch (KD) och Mats Hansén (M) bestämma ska i princip allt utom myndighetsutövning (som inte går att konkurrensutsättas enligt lag) utsättas för konkurrens.
På kort sikt påverkar det bland annat alla de träffpunkter som ännu inte konkurrensutsatts, seniorrestaurangerna, dagverksamheten för personer med demens och korttidsvården. På lite längre sikt åker den palliativa vården med, Rehabcentret vid Svartbäcksgården och förmodligen hjälpmedelsverksamheten.
Ett vanligt argument för konkurrensutsättningen är att Uppsalas seniorer ska få välja mellan flera alternativa utförare. Det är ett bra argument. Uppsalabor, såväl äldre som yngre, vill ha makt över sina egna liv. Att få välja utförare kan för många uppfattas som ett led i den utvecklingen. Men i den borgerliga majoritetens konkurrensplan finns också flera områden som man vill utsätta för konkurrens enbart för sakens skull. Då argumenteras det i stället för att den som är bäst på att driva äldreomsorgen ska få göra det. Att seniorrestaurangerna och träffpunkterna bara blir allt mer populära och får fler och fler besökare, trots eller på grund av att de drivs i kommunens regi, spelar ingen roll. För de borgerliga politikerna är ideologi viktigare än att Uppsalas seniorer är nöjda med en bra och fungerande kommunal service.
Vi socialdemokrater vill ha ett annat mål för äldreomsorgen än 82 procent konkurrensutsättning eller 100 procent återkommunalisering. Därför yrkar vi i dag avslag på konkurrensplanen till förmån för vårt förslag om att ta fram en bredare strategi för att öka kvaliteten i Uppsalas äldreomsorg.
Läser man i Socialstyrelsens Öppna jämförelser (2011), i vilka samtliga kommuners äldreomsorg i Sverige jämförs utifrån en rad olika kvalitetsaspekter såsom äldres upplevelse av bemötande, inflytande, trygghet, mat, sociala aktiviteter och stöd i livets slutskede, hamnar Uppsala på en medioker nivå. På flera av kvalitetsaspekterna gör Uppsala kommun sämre ifrån sig än tidigare år. Endast vad gäller riskbedömningar av fall och undernäring, samt eftersamtal med närstående vid livets slutskede hamnar vi bland de 25 procent bästa kommunerna.
Färre äldre jämfört med tidigare är nöjda med hemvården och vårdboendena i sin helhet. Där får Uppsala bland de lägsta betygen i landet. Vår egen lokala brukarundersökning bekräftar tyvärr denna nedslående bild. Resultaten visar att Uppsala kan bättre, men också att konkurrensutsättning inte är lösningen på alla de problem som många äldre och deras anhöriga säger sig uppleva inom äldreomsorgen i dag.
I vårt förslag till kvalitetsplan för äldreomsorgen vill vi ha andra utgångspunkter och pröva nya strategier för att förbättra äldreomsorgen.
För det första: Målet är att våra skattepengar ska gå till ökad kvalitet, förbättrade resultat och de äldre är nöjda. Därför vill vi på försök pröva en modell där utförare inom lämpliga områden i äldreomsorgen får arbeta utifrån en så kallad målrelaterad ersättning. I grunden ges en fast ersättning för uppdraget, men utifrån hur väl de lyckas med att nå resultat i form av exempelvis fler nöjda hemtjänsttagare, ökad personalkontinuitet eller förbättrad läkemedelsanvändning så utgår en ersättning kopplat till uppnått mål.
För det andra: Personalen är den enskilt viktigaste resursen inom äldreomsorgen. Varje enskild anställds arbetsinsats är viktig för att ge en omsorg av hög kvalitet och det bör synliggöras tydligare. Kommunen kommer också framöver att stå inför stora behov av att rekrytera personal för vård och omsorg. Att verka för bättre arbetsvillkor och en förbättrad arbetsmiljö är därför en jätteviktig investering för framtiden. Vi vill erbjuda de anställda rätt till heltid och schemasättning behöver ses över. Delade turer måste bort.
För det tredje: Många äldre vill ha rätten att välja och välja bort utförare inom exempelvis hemvården, vilket de också ska få göra. Om kundval som bygger på lagen om valfrihet (LOV) är den bästa metoden för det vill vi utvärdera.
Vi är inte säkra på att vi uppnår både ökad kvalitet, valfrihet och mångfald genom att bara ansluta fler och fler utförare på en omsorgsmarknad. Kanske finns det andra vägar att gå, till exempel att kommunen går in i fler långsiktiga samverkansavtal med intresserade ideella föreningar, lokala kooperativ eller allmännyttiga stiftelser om att bedriva omsorg eller öppna insatser.
Vi behöver också se över hur flexibiliteten och valfriheten kan ökas i de insatser som den enskilda får hjälp med. På de områden där det är svårt att öppna upp för olika former av valfrihetsmodeller har vi en pragmatisk inställning. Låt exempelvis träffpunkter eller seniorrestauranger vara kvar i kommunens regi när vi ser att verksamheten både är kostnadseffektiv och har nöjda besökare.
Och tvärtom: låt andra få vara med och utveckla förebyggande aktiviteter, service och omvårdnad när vi tydligt ser att fler aktörer leder till ökad kvalitet. Då har vi goda förutsättningar att nå en ännu bättre äldreomsorg i Uppsala.
Marlene Burwick
kommunalråd (S)
Caroline Andersson
andre vice ordförande (S) äldrenämnden
UNT 22/2 2012