Inledningsvis vill jag då slå fast att jag inte tror på folkpartiets skolpolitik, som syftar till att höja läraryrkets status genom yttre åtgärder som lärarlegitimation eller karriärtjänster.
Men det är inte Folkpartiet som orsakat skolans kris som Lindberg vill få oss att tro! Birgitta Almgren har i boken ”Inte bara Stasi … Relationer Sverige – DDR 1949 – 1990”, visat hur socialdemokraterna haft DDR:s skolpolitik som ledstjärna för att styra skolan i ”folkdemokratisk” snarare än i kunskapsinriktad anda.
Det är denna anda som skolan nu måste göra upp med för att få tillbaka sin identitet som skola! Socialdemokraterna med Stellan Arvidson som banérförare har under lång tid försämrat skolan för både lärare och elever med hjälp av till intet förpliktande slagord som ”elevinflytande” och ”skoldemokrati” och allvarligt skadat skolans trovärdighet som en plats där man verkligen kan lära sig något – en försämring som kulminerade i Göran Perssons odemokratiskt påtvingade kommunalisering av skolan 1989.
I sin artikel ägnar Lindberg stort utrymme åt den norske filosofen Harald Ofstads beskrivning av skolan som en ”ångestskapande institution”. Men Ofstad skyller inte ångesten på något politiskt parti utan menar att skolan genom sin kunskapsförmedlande uppgift och sina betyg tydliggör, att människor har olika förståndsgåvor och receptivitet och att denna tydliggörande funktion är nödvändig för att lära människan att anpassa sig till verkligheten.
Att lära känna sig själv skapar ångest hos människan, den botas inte genom att betygen tas bort eller genom betygsinflation.
Ofstads viktigaste tes i alla sina skrifter är att människan har ett slags ”förakt för svaghet” inbyggt i generna och att det är hennes plikt att göra upp med detta förakt för att inte fastna i självförakt och revanschlusta.
Därför tror jag att Ofstads beskrivning av skolan som en ”ångestskapande institution” kan användas som utgångspunkt för hur samhället ska kunna lära både barn och vuxna att i djupet av sitt hjärta tycka – inte bara slagordsmässigt – att alla är lika värdefulla, trots att alla inte kan få bra betyg. Den som på djupet har lärt sig att acceptera sin begränsning har övervunnit sig själv och visat att det går anpassa sig till hur verkligheten är beskaffad; det genererar äkta självförtroende och livsmod.
Jag tror inte på Folkpartiets karriärtänkande och tal om förstelärare, eftersom lärarnas konkurrenstänkande då kommer att smitta av sig på eleverna och göra både hemmen och skolan till ”ångestskapande institutioner”.
Däremot tror jag på Folkpartiets förslag om att förstatliga skolan!
Bertil Kristerson, f d lektor, Fyrisskolan, Uppsala